- Du kan sova hos mig på hotellet om du vill, säger Justin när han ser att jag tvekar.
- Tack, men jag borde gå in, svarar jag.
- Okej. Jag reser mig ur från bilen. - Och du Jane, förlåt för det som hände! säger han precis innan jag ska stänga dörren.
- Det var inte ditt fel, säger jag och sticker in huvudet för att kyssa hans läppar en sista gång. Det gör ont i läppen men jag bryr mig inte. - Hej då, säger jag och stänger dörren. Jävla paparazzi som var tvunga att förstöra den här kvällen som började så bra.

Jag öppnar försiktigt ytterdörren för att tyst kunna smyga upp till mitt rum. Jag vill helst inte bli upptäckt för det kommer ställas så många frågor om vad har gjort med ansiktet och andra frågor jag inte orkar med just nu.

- Jane, är det du? ropar pappa från vardagsrummet när jag är på väg upp för trappan.
- Ja, det är jag. Jag är trött så jag går och lägger mig, svarar jag.
- Okej, godnatt.
- Godnatt, säger jag.

På övervåningen möter jag Sara och jag kollar snabbt undan så att hon inte ska se mitt ansikte.
- Men Jane! Vad har du gjort?! utbrister hon och vrider min haka mot sig så hon ska kunna se bättre.
- Inget, svarar jag snabbt och försöker gå förbi henne vilket är omöjligt.
- Charlie! ropar hon - Kom ett tag!
- Jag kommer! svarar pappa och skyndar sig uppför trappan. Jag suckar tungt och försöker titta bort men Sara håller fortfarande i min haka.
- VAD HAR DU GJORT?! utbrister han när han ser mig och jag undrar exakt hur jag ser ut.
- Inget, upprepar jag.
- JANE!  Kom igen, jag går inte på det där! Det där är inget, säger han och pekar på mitt ansikte.
- Jag tror hon har slagits, säger Sara och jag himmlar med ögonen.
- Va?! Har du slagits? Var det Justin? frågar pappa upprört.
- Nej! Vad får dig tro att det är Justin! Han skulle aldrig göra något sånt! Han är det bästa som har hänt mig! Jag sprang bara in i en lyckstolpe, that's it! säger jag och tar mig ur Saras grepp.
- En lyckstolpe? frågar han.
- En lyckstolpe! säger jag uppgivet.
- Okej! Men om det är någon som har slagit dig så ligger den illa till! säger pappa och jag suckar av lättnad över att han ger sig. Vad skulle han säga om han fick veta sanningen?
- Godnatt, mummlar jag och går mot rum igen.
- Godnatt gumman! säger pappa och jag blir lite förrvirad. Det var första gången på väldigt länge han kallade mig gumman och det var absolut första gången Sara brydde sig om mig. Eller om hon bara ville att jag skulle bli utfrågade av pappa.

När jag håller på att sommna så får jag ett sms från Justin. Godnatt och förlåt för vad som hände förut! Puss. Jag svarar snabbt; Godnatt och tack för den underbara kvällen med dig! Puss. Jag orkar inte nämna paprazzi, dem är inte värda det.

Justins perspektiv.
Jag har verkligen dåligt samvete över vad som hände Jane ikväll. Att dem där jävla paparazzina alltid ska förstöra allting! Godnatt och tack för den underbara kvällen med dig! Puss. Svarar hon och jag är glad över att hon inte nämner paparazzina för då får jag lite bättre sammvete. Vet din pappa? Frågar jag för att den tanken plötsligt slår mig. Nej, han tror jag sprang in i en lyckstolpe. Eller det var ialla fall vad jag sa, haha. Svarar hon fort. Haha, en lyckstolpe? Vilken fantasi du har! Jag skrattar lite för mig själv för vem skulle gå på att man springer in i en lyckstolpe när man ser ut så som hon gjorde. Visst har jag :) Nu ska jag sova, håller på att dö så trött är jag! Godnatt min prins. Skriver hon och jag blir helt varm av sista meningen. Jag förstår inte hur hon bär sig åt, hon får mig smälta via sms också.

Janes perspektiv.
Nästa morgon vaknar jag av att solen letar sig in genom gardinerna. Jag sträcker på mig och gäspar. Först får jag panik och sträcker mig efter mobilen för att kolla vad klockan är men sen kommer jag på att det är lördag idag. Jag reser mig och tar fram ett par gråa mjukisbyxor och ett svart linne med ett mönster på sen går jag till toan för att duscha.

När jag ser mig själv i spegeln förstår jag varför pappa regerade som han gjorde. Jag ser bokstavligt talat hemsk ut. Läppen är sönder sprucken och helt svullen sen har jag mascara under ögonen och dessutom ett sår på kinden. Det var ingen snäll lyckstolpe, tänker jag för mig själv. Jag freschar till mig och sminkar över såren så got som möjligt.

Vid köksbordet sitter pappa som vanligt och läser tidningen.
- Jane, jag vill prata om din kära lyckstolpe, säger han och klappar på stolen brevid honom. Jag sätter mig ner med en suck. Han sträcker över tidningen till mig och när jag ser sidan vet jag inte vad jag ska ta mig till.
- Förklara... kräver pappa.