- Alla hatar mig, suckar jag uppivet och en tår letar sig ut.
- Nej, nej! Gumman ingen hatar dig! säger han snabbt.
- Jo, pappa, Sara och din fans, snyftar jag.
- Mina fans? frågar han.
- Ja. Jag har fått hat mejl, ganska många och det har bara gått några veckor.
- Kommer du ihåg vad jag sa innnan jag åkte? frågar han och visst kommer jag ihåg.
- Att vi kommer fixa det här tillsammans, svarar jag på hans fråga - Men nu är vi inte tillsammans, tillägger jag.
- Men vi har varandra! påminner han mig. Vi pratar i nåstan en timma sen kommer pappa in i mutt rum och ber mig avsluta sammtalet för nu vill han prata.

- Jane, jag förstår inte vad Sara har gjort? frågar han och sätter sig på sängen bredvid mig. Jag vet inte heller vad hon har gjort, vi har aldrig liksom kommit överräns och nu har det bara blivit värre och värre.
- Du kan prata med mig! säger han men jag litar inte på hans ord.
- Jag vet inte, svarar jag på båda frågorna.
- Vad vet du inte? Vad kan jag göra för dig så att du åtminstonde kan prata med Sara utan att börja skrika?
- Du tycker allt är mitt fel, tycker du inte? frågar jag och jag får återigen en klump i halsen och tårar som bränner i ögonen. Jag ser på pappa att han tänker säga något i stil med "nej, självklart inte. Men Sara vet ialla fall hur man uppför sig." Men han ändrar sig snabbt när han ser att jag håller på att börja gråta.
- Jane, snälla berätta! Vad är det? frågar han och lägger sin arm runt mig. Jag lutar försiktigt huvudet mot hans axel och låter tårarna rinna. Hur mycket kan man gråta egentligen? Jag grät ju nyss när jag pratade med Justin.
- Jag saknar Justin, säger jag bara.
- Ja, jag vet. Men det är något mer, jag känner dig! säger han och försöker få ur mig något med sammtidigt som han strycker mig över ryggen.

 - Vet du hur många gånger vi har suttit så här? frågar pappa och jag ler åt alla minnen. En gång sprang jag hem från skolan när jag inte ville vara med på idrotten men min lärare tvingade mig. En annan gång när Sara kom in i bilden, precis i början och jag inte fick det godiset jag ville av henne.
- Många, svarar jag och torkar tårarna med tröjarmen.
- Och då pratade vi om vad som hade hänt, men inte nu.
- Man växer ur saker, precis som det här. Även om man inte vill, säger jag och krånglar mig ur pappas grepp. Han tar bort armen från mina axlar och tittar på mig en stund tills han säger:
- Jag vill att du pratar med Sara! Hon skulle må så mycket bättre.
- Pappa, gnäller jag.
- För mig, snälla, det kan du väl göra?
- Okej, suckar jag.

Sara sitter i soffan och zappar mellan kanalerna, när hon ser mig så slutar hon zappa runt. Hon kollar på mig med en ovälkommen blick men jag försöker ignorera den. Jag försöker sammla mig och komma på något att säga.
- Ähm... Jag hatar dig inte, men jag gillar dig inte speciellt mycket heller, säger jag och hennes blick blir lite mjukare.
- Okej, vad bra, säger hon och ger TV:n uppmärksamhet istället för att bry sig om mig.
- Visst är det, mummlar jag tyst för mig själv och går upp till mitt rum igen. Pappa sitter kvar på min säng.

- Vad sa hon? frågar han nyfiket.
- "Okej, vad bra", immiterar jag henne.
- Och vad sa du då? frågar han.
- Typ, "jag hatar dig inte, men jag gillar dig inte speciellt mycket heller".
- Bra, då är vi ett steg på vägen! ler han och reser sig upp. Innan han går ut ger han mig en kram, jag känner pappa lukten som jag inte har känt på väldigt länge. Jag vet inte om jag kan hålla med om att vi är en bit på vägen, men pappa verkar ju må bättre av det så jag får väl hoppas på att han har rätt.

Justins perspektiv:
Dagarna rullar på som vanligt, jag pratar med Jane så ofta jag kan men det är svårt eftersom jag inte har så mycket tid som jag önskar jag hade.

- Justin, är du klar? Vi måste åka iväg till intevjuen, ropar mamma. Jag suckar och kollar mig snabbt i spegeln innan jag lämmnar hotellrummet.

- Idag har vi Justin Bieber här i studion! säger radion gubben och alla andra som sitter i rummet börjar jubla.
- Välkommen, säger en annan.
- Tack! säger jag och ler mot dem. I början ställer dem bara roliga frågor, typ om min film, vilka länder jag besöker och sånt. Men sen kommer ju såklart den frågan jag inte vill att dem ska fråga.
- Jag tror dem flesta har sett bilderna på dig och en tjej, konstaterar han och jag nickar - Vem är tjejen? frågar han sedan när jag inte säger något.
- Det är en gamal vän, säger jag och hoppas på att dem ska lämna ämnet. Men självklart inte.

Janes perspektiv:

Jag går ner till köket där pappa och Sara står och lagar middag med radion på. I början lägger jag inte märka till vad dem pratar om men sen spättsar jag öronen riktigt noga! Är det Justin och pratar dem om mig?! Jag tror mitt hjärta stannar i någon sekund.