- Vi måste dra nu, säger Oliver när vi har spelat klart.
- Vart ska vi? frågar jag.
- Jag har basket, men du ska väl hem antar jag.
- Om jag får följer jag gärna med! säger jag. För det gör jag faktiskt, när jag är med Oliver tänker jag inte på Justin.

---

---

(TYVÄRR INGEN BILD)

Dem senaste dagarna har verken pratat eller hör något från Justin och det konstigaste är att jag inte saknar honom. Kan det bero på att jag är med Oliver? Jag vet inte...

- Är du redo? frågar Oliver när han har hämtat sin basketväskan.
- Japp, svarar jag och reser mig upp från soffan. Jag har följt med Oliver på träningen nästan varje dag.

Jag går som vanligt upp på läktaren och sätter mig till rätta. Jag tar upp min Ipod och sätter på musik. Efter ett tag börjar 'Never let you go' spelas och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Det är som om allt jag har glömt bort, eller ialla fall försökt glömma kommer fram nu. Jag byter snabbt låt för att inte sitta och skämma ut mig för mycket.

Tränaren avslutar träningen och jag går ner till Oliver som står och pratar med några från laget.
- Men vi ses! säger dem och börjar gå mot omklädningsrummet men Oliver står kvar och vänder sig mot mig.
- Ska vi spela? flinar han och passar mig en boll.
- Men jag kan inte, skrattar jag när bollen studsar förbi mig.
- Jag lär dig! säger han och hämtar bollen. - Här, säger han och räcker mig bollen. Sedan ställer han sig bakom mig och lägger sina armar runt min midja fast han lägger sina händer på bollen.
- När jag säger att du ska släppa så släpper du, okej? säger han och höjer den.
- Okej.
- Släpp! säger han och båda släpper bollen sammtidigt och bollen träffar korgen. - Vem sa att du inte kunde? frågar han i mitt öra och jag skrattar bara. Vi spelar en stund men jag ger upp efter ett tag när jag verkligen ligger under.

- Kan du skjutsa hem mig? frågar jag Oliver.
- Självklart! svarar han. - Jag måste bara byta om, kommer snart, säger han och springer iväg in till omklädningsrummet. Lite senare kommer han tillbaka med blött hår och jag måste erkänna att han ser riktigt bra ut.
- Kom nu! säger han och vi går ut till hans bil. Jag sätter mig brevid honom och ser hur staden åker förbi utan för bilrutan. Vi säger ingenting under resan men det är ganska skönt för det är ingen pinsam tystnad. Han parkerar bilen utanför mitt hus.
- Du Jane, ähm, jag... säger han innan jag kliver ur bilen.
- Ja? frågar jag.
- Ähm, jag...säger han igen men den här gången behöver jag inte fråga vad det är för han närmar sig och kysser mig försiktigt. Jag avslutar den fort och harklar mig.
- Förlåt, mummlar han tyst och möter inte min blick.
- Oliver, jag har en pojkvän, säger jag och känner hur allt skiter sig.