Vid lunchen sätter jag och Sofie oss bredvid några från våran klass för det finns inga andra platser.
- Hej kan vi sätta oss här? frågar Sofie glatt. 
- Ja, självklart! svarar Josefin och jag och Sofie slår oss ner. Vi pratar lite tills det kommer några killar och avbryter, dem börjar prata med Josefin och dem andra om någonting sedan hämtar dem också ett par stolar och sätter sig runt bordet. Bredvid mig sätter sig Olivier. En väldigt söt och snäll killen som jag var tillsammans med första året här i skolan.
- Hej Jane, hur är det med dig? frågar han glatt och ler mot mig.

Jag vill inte erkänna det men jag smälter en smula när han ler mot mig, vilket jag alltid har gjort.
- Jo, det är bra. Själv då? svarar jag och kan inte låta bli att le tillbaka.
- Det rullar på, svarar han och hans leénde försvinner.
- Skönt att höra, säger jag bara för jag vill inte dra upp det runt bordet när alla sitter och lyssnar.
- Pappa dog förra året och nu är allt bara kaos, mamma dricker sig full nästan varje kväll, säger han ledsett även om jag inte frågade. Han verkar inte bry sig om att vi inte är ensama.
- Nej, jag är så ledsen! säger jag med medkänsla och läger atomatiskt min hand på hans axel som tröst.
- Äsch, livet går vidare, fejkskrattar han och det märks att han vill byta samtals ämne. Det verkar heller inte som om det är lungt, utan som om det är väldigt jobbigt för honom just nu.
- Om du har tid någon gång i veckan så kanske vi kan ta en fika eller något sånt? frågar jag och försöker lätta upp stämmningen.
- Absolut, jag har basket men vi hinner innan det, säger han och ler.

Jag åker samma buss som Sofie och "matbords gänget" hem, fast jag går av först.
Det är bara Sara som är hemma när jag kommer hem, vilket inte är konstigt eftersom pappa jobbar.

- Jane, kan vi prata lite? ropar Sara när jag kliver innan för dörren.
- Visst mamma, mummlar jag samtidigt som jag himmlar med ögonen.
- Sluta med det där! säger hon strängt - Jag förstår inte vad jag har gjort som förtjänar det här beteéndet? Tänk om mitt barn blir som du, vad ska jag ta mig till då? Tänk om du är så här mot mitt barn? Det är ju ännu värre!
- Vad har jag gjort för att förtjäna dig?! Och tänk om du är så är mot ditt barn, det vore hemskt! Men varför skulle du behandla oss olika? säger jag drygt och går och rotar i kylskåpet efter något att äta.
- Jag har inte gjort något! säger Sara och sätter ansiktet i händerna.
- Säg inte att du också gråter?! säger jag irriterat. Vad är det med dem här vuxna jag bor med? Är dem äns vuxna? Det verkar inte så...
- Jo, jag gråter, snyftar hon och det låter så roligt att jag nästan inte kan hålla mig för skratt - HAR DU NÅGOT PROBLEM MED DET?! skriker hon argt samtidigt som tårarna rinner nerför hennes kinder. Precis då kommer pappa hem, såklart, och han skyndar sig in i köket där Sara sitter och gråter.
- Vad har hänt? frågar han oroligt och försöker få henne på bättre humör.
- Jane..hatar..mig, det spelar...ingen roll..vad..ja..g..än gör! snyftar hon hysteriskt.
- Jane! säger pappa - Upp på ditt rum! ryter pappa och pekar mot trappan. Jag står som fast frusen och kollar på Sara där hon sitter på stolen och gråter. Är hon seriös?
- Vad sa jag nyss?! Upp på ditt rum! ryter han och går mot mig, när han kommer till mig så tar han ett fast grepp om min arm, det gör nästan ont. Sedan släpar han mig uppför trappan.
- Jag vill att du stannar här, säger han strängt och stänger dörren efter mig sedan skyndar han sig ner till Sara igen. Om jag skulle börja gråta, skulle han bry sig lika mycket då? En som bryr sig är Justin, jag tar upp min mobil och slår in hans nummer.

- Hallå? säger en nyvaken röst.
- Hej, det är ja, säger jag tyst - Väckte jag dig? frågar jag.
- Hej älskling! Ja, det gjorde du men det är lungt! Hur är det med dig? frågar han.
- Jag saknar dig, svarar jag och känner att jag får en klump i halsen.
- Jag saknar dig också! Är det inget annat? frågar han som om han visste varför jag ringde, eller så hör han det bara på min röst.
- Alla hatar mig, suckar jag uppivet och en tår letar sig ut.
- Nej, nej! Gumman ingen hatar dig! säger han snabbt.
- Jo, pappa, Sara och din fans, snyftar jag.
- Mina fans? frågar han.
- Ja. Jag har fått hat mejl, ganska många och det har bara gått några veckor.
- Kommer du ihåg vad jag sa innnan jag åkte? frågar han och visst kommer jag ihåg.
- Att vi kommer fixa det här tillsammans, svarar jag på hans fråga - Men nu är vi inte tillsammans, tillägger jag.
- Men vi har varandra! påminner han mig. Vi pratar i nåstan en timma sen kommer pappa in i mutt rum och ber mig avsluta sammtalet för nu vill han prata.