- Gråt inte, säger Justin och smeker mitt hår.
- Jag kan inte låta bli, snyfftar jag och jag känner mig väldigt larvig sammtidigt som jag inte orkar bry mig.
- Schh, viskar han och kysser min panna - Vi kommer fixa det här, påminner han mig.
- Mm, mummlar jag till svars och hoppas att han har rätt, att vi kommer fixa det här!

Några timmar senare sitter jag på mitt rum ihop krupen i min säng. Pappa och jag har inte pratat med varandra sen igår, inte Sara för den delen heller. Det är för mycket som händer just nu så jag kan inte ta in allt. Jag vet hur jag ska klara mig tills jag ser Justin igen och dessutom vet vi inte när nästa gång blir för att han åker ju runt i världen lite då och då sen ska han ha konserter också. Jag suckar tungt och sjunker djupare ner i madrassen sammtidigt som jag lutar huvudet mot väggen.

Det knackar på dörren och jag rycker till.
- Kan jag komma in? frågar en välbikant röst, Sofie.
- Aa, svarar jag och dörren öppnas och in kommer som sagt Sofie.
- Jane! Jag har inte hört eller varken sett dig på flera dagar! utbrister hon och ger mig en lång kram.
- Nej, jag har varit lite upptagen, svarar jag avvaktande.
- Jo, jag vet. Vet ni att ni var med i tidningen? frågar hon och jag nickar.
- Tack, jag vet det och påminn mig helst inte.
- Nu vill jag att du berättar, säger hon och sätter sig brevid mig i sängen när hon hör att det är något som är fel. Jag börjar berätta lite och till en början går det ganska bra att prata om det men sen börjar jag gråta för att jag fortfarnde inte förstår hur jag kommer klara mig utan Justin på väldigt länge. Sen börjar jag berätta om pappa och Sara och då börjar jag gråta ännu mer. Sofie sitter tyst och lyssnar hela tiden och jag är glad att hon kom över för jag behöver verkligen prata av mig.

- Jag måste gå nu, men ring mig om du vill prata! Annars ses vi imorgon, säger Sofie när dagen närmar sig sitt slut.
- Tack för att du lyssnade, säger jag och kramar henne.
- Det är klart att jag lyssnar! Ta hand om dig, säger hon och går ut, jag är så glad som har Sofie för hon får mig alltid att må lite bättre.

När Sofie har gått vet jag inte vad jag ska göra, så jag går upp till mitt rum och sätter mig vid datan. Det första jag gör är att gå in på mejlen. Jag och mamma brukar ha mejlkontakt då och då eftersom hon bor i Frankrike. Till min förvåning är min inkorg full, vilket den aldrig har varit. Jag trycker upp det första men trycker ner det lika fort. Lämna Justin ifred din hora, han är min! Står det på mejlet. Du som jag är trycker jag upp alla andra också som om jag förväntar mig några posetiva ord, fast det finns såklart inga. Men svar från mamma har jag ialla fall fått. Hej gumman! Allt bra i Florida? Soligt anatar jag. Här är det okej väder, lite kallt. Men det blir bättre till sommaren sen. Jag hoppas att du kommer då? Vi saknar dig! Puss. Mammas mejl får mig på andra tankar och jag svarar fort. Hej mamma! Jag saknar er också! Här i Florida är det soligt men längar tills jag kommer till Frankrike! Det är faktiskt inte så lång kvar! Hälsa alla! Skriver jag och trycker på send knappen. Hela mammas släkt bor i Frankrike och mina syskon, jag vet inte varför jag blev det ända barnet som skulle bo med pappa och Sara i Florida.

En vecka senare.

Det ända jag har gjort dem senaste dagarna är att tänka på Justin. Min lärare blev riktigt irriterad på mig här om dagen när jag inte deltog på hans lektion. Han sa att jag var för mycket i min egen värld, men saken är den att i min värld är bättre än verkligheten för i min värld är jag med Justin hela tiden.

- Jane! ropar Mr. Goodwill. Jag rycker till och han suckar irriterat - Hur många gånger ska jag be dig att sluta dagdrömma?!
-Ähm, förlåt, svarar jag och han återgår till lektionen. Under lektionens gång kämpar jag med att hänga med och jag är ganska nöjd för jag lyckas ändå rättså bra.

Vid lunchen sätter jag och Sofie oss bredvid några från våran klass för det finns inga andra platser.
- Hej kan vi sätta oss här? frågar Sofie glatt. 
- Ja, självklart! svarar Josefin och jag och Sofie slår oss ner. Vi pratar lite tills det kommer några killar och avbryter, dem börjar prata med Josefin och dem andra om någonting sedan hämtar dem också ett par stolar och sätter sig runt bordet. Bredvid mig sätter sig Olivier. En väldigt söt och snäll killen som jag var tillsammans med första året här i skolan.
- Hej Jane, hur är det med dig? frågar han glatt och ler mot mig.