My wish del 31 -
- Det är bara för att du tjatar, flinar jag. Vi kommer in efter en stund fast polisen får till och med hjälpa till att göra vägar förbi folkmassan. I hissen nästan hoppar jag av glädje och nervositet. Tänk att jag ska få träffa Justin.
- Här är det, säger Kenny och vi stannar utanför en dörr. Jag kan höra Justins röst från insidan och jag vill bara rycka upp dörren.
- Vet han om att jag kommer? frågar jag och kollar på Kenny.
- Nej, säger Kenny och skakar på huvudet och jag blir ännu nervösare. Hur skulle han reagera?
(Ingen bild!)
Jag knackar försiktigt på dörren och tar några djupa andetag. Ärligt talat så är jag faktiskt lite nervös över att träffa honom. Dörren öppnas lite på glänt och Justin kikar ut. Hans min när han ser mig går inte att beskriva. Först står han och gapar i några sekunder sen kan jag inte hålla mig längre så jag kastar mig i hans famn.
- Vad gör du här?! frågar han förvånat och kramar mig hårt.
- Jag vet inte! svarar jag lika förvånad som han.
- Haha, jag är ialla fall glad att du är här, säger han och sätter ner mig på golvet. - Gaah, jag kan verkligen inte fatta att du är här! Det är ju helt amazing! säger han och jag kan inte låta bli att skratta åt honom.
- Och det skrattet har jag saknat, säger han och drar mig tätt intill honom igen och kysser mig. Jag besvarar kyssen och den blir lite vild och övergår till hångel.
- Jag har säknat dig, säger jag och kollar i hans underbara ögon och smälter.
- Och jag dig, ler han och jag smälter lite till. Han tar tag i min resväska i ena handen och mig i den andra och sedan går vi till hans hotellrum och på något konstigt sätt stänger han också dörren. Talangfull pojk!
- Det är några här. Men det är väl okej? frågar han. - Fast helst skulle jag ju vilja vara med dig, själv, viskar han i mitt öra och jag ryser till av hans varma andedräckt.
- Det är helt okej, svarar jag även om jag också helst skulle vara själv med honom. Vi går vidare i hans enorma hotellrum tills vi kommer till ett vardagsrum där två killar sitter och spelar Tv-spel.
- Ey, killar, säger Justin för att få deras uppmärksamhet. Dem båda pauser i spelet och ställer sig upp för att hälsa.
- Det här är Chaz och Ryan, säger Justin till mig. Jag nickar och sträcker fram min hand till den första killen.
- Jane, säger jag och ler.
- Ryan, svarar han och ler tillbaka. Jag förstår att den andra är Chaz men jag sträcker fram min hand till honom ändå.
- Jane, säger jag igen och ler.
- Chaz, roligt att träffa dig. Justin har pratat mycket om dig, säger han och jag blir alldeles glad. Har Justin pratat om mig?
- Har han? frågar jag automatiskt.
- Ja, hela tiden typ, flinar Chaz och jag tittar upp på Justin och ser att han rodnar lite.
På kvällen ska jag, Justin, Ryan och Chaz ut och äta. Jag duschar lite fort för att fresha upp mig efter flygresan. Sen rotar igenom väskan säkert 32 gånger innan jag bestämmer mig för vad jag ska ha på mig. Jag vill ju inte vara för uppklädd samtidigt som jag inte vill se tråkig ut, men jag hittar ett par jeans shorts och ett linne med volanger. När håret har torkat plattar jag det helt rakt och sätter upp luggen i ett hårsspänne.
- Är du klar nu? frågar Justin och kollar upp från mobilen som han alltid håller på med när han väntar på mig. - Oh, hej på dig snygging, säger han och granskar mig från topp till tå.
- Hej på dig Bieber, skrattar jag och kysser honom när jag går förbi. - Japp, jag är klar, svarar jag och vi tar på oss skorna och går till Chaz och Ryans hotellrum som ligger lite längre bort i korridoren.
- Jag är helt slut, suckar jag utmattat och lägger mig på sängen.
- Jag förstår det, svarar Justin och sätter sig i sängen och startar Tv:n. Jävla lyxhotell som har en Tv i vardagsrummet och en i sovrummet. Jag kryper upp till honom och han lägger sin arm runt mig.
- Jag kan fortfarande inte fatta att du är här! säger han och kysser mig mjukt.
- Inte jag heller, svarar jag lyckligt. Vi ligger i sängen och myser en stund och jag håller nästan på att sommna, så jag bestämmer mig för att gå ochgöra mig iordningför kvällen.
Jag kryper ner under täcket och Justin stänger av Tv:n och lägger sig brevid mig.
- Godnatt min shawty, säger han och kysser mig på nacken.
- Godnatt min Justin, säger jag och kryper närmare honom.
I'm back! ;) Det blev lite stört i slutet men jag skrev det nu och jag vaknade precis.
& förlåt för att dem är tråkiga utan bilder, ska försöka fixa det till nästa inlägg, men det är inte min data så... ;P
My wish del 30 -
- Ja? frågar jag.
- Ähm, jag...säger han igen men den här gången behöver jag inte fråga vad det är för han närmar sig och kysser mig försiktigt. Jag avslutar den fort och harklar mig.
- Förlåt, mummlar han tyst och möter inte min blick.
- Oliver, jag har en pojkvän, säger jag och känner hur allt skiter sig.
(TYVÄRR INGEN BILD!)
Det värsta är att jag gjorde så här mot Justin. Just nu är han helt omedveten om det här på andra sidan jorden.
- Hej då, säger jag och skyndar mit ut från bilen och in i huset.
- Hej´gumman! Skulle jag kunna få prata med dig? frågar pappa från köket.
- Nej, inte nu, svarar jag och skyndar mig upp till mitt rum. Först ska jag ringa Justin. Jag slår snabbt in hans nummer och singnalerna går fram men han svarar inte.
- Hej det är Justin! Jag kan inte svarar just nu men lämna gärna ett meddelande. Bye! Jag lämnar ett meddelande och hoppas att han ska se det snart.
- Hej, det är jag...Jane. Du kan väl ringa upp när du ser det här. Jag vet att du har mycket och så, men jag behöver verkligen prata med dig. Hoppas allt är bra med dig och att vi ses snart. Älskar dig, säger jag och går ner till pappa som ville prata.
- Vad? frågar jag och sätter mig på en utav köksstolarna.
- Jo, jag är verkligen glad över att du inte har bråkat med Sara på en vecka och tänkte att jag ska visa min glädje genom att ge dig något. Vad säger du? frågar han och ler lite hemlighetsfullt.
- Det beror på vad det är, säger jag. Egentligen borde jag väl vara glad över att han ska 'visa sin gjädje' men jag är fortfarande inte på humör sen det där med Oliver.
- Du kommer gilla det här, säger han säkert.
- Okej... Men säg då! säger jag otåligt.
- Upp och packa väskan, säger han och gör en gest med huvudet mot trappan och jag gör som han säger.
En halvtimma senare har jag packat väskan och redo för att åka någonstans. Och tyvärr har jag inte hört något från Justin...
- Vart ska vi? frågar jag pappa.
- Jag och Sara är hemma, du åker själv. Men det blir en överraskning.
Jag sitter på ett flygplan på väg till London. Men jag vet inte varför? Varför skulle pappa skicka mig till London helt själv? Medans jag sitter och funderar på det ropar flygvärdinnorna att vi ska förbereda oss för landning. Jag spånner fast säkerhetsbältet och fixar till stolen.
På flygplatsen är jag helt lost, jag vet inte vart jag ska gå. Jag försöker följa skyltarna men även fast dem står på engelska går jag vilse ibland. Vid utgången ser jag Kenny, Justins livvakt stå. Jag går fram till honom.
- Hej Kenny! säger jag när jag har kommit fram.
- Hej! Allt bra med dig? frågar han och ger mig en kram.
- Jo, det är bra. Själv? ler jag. Jag är väldigt glad över att träffa honom för då der jag förhoppningsvis inte ut som ett bort kommet mongo.
- Det är bra. Har du lust att följa med? frågar han och erbjuder sig att ta min väska. Om det betyder att jag får träffa Justin så är svaret JA!
- Absolut! ler jag men behåller väskan för mig själv. Jag vill inte ge honom väskan. Det känns inte så artigt eller vad man säger.
Vi åker till ett hotell propp fullt med massa skrikande tjejer utanför och jag förstår att Justin måste befinna sig någonstans där inne.
- Låt mig ta din väska nu, envisas Kenny. - Det kan bli svårt att sig förbi dem där, säger han och jag ger honom väskan.
- Det är bara för att du tjatar, flinar jag. Vi kommer in efter en stund fast polisen får till och med hjälpa till att göra vägar förbi folkmassan. I hissen nästan hoppar jag av glädje och nervositet. Tänk att jag ska få träffa Justin.
- Här är det, säger Kenny och vi stannar utanför en dörr. Jag kan höra Justins röst från insidan och jag vill bara rycka upp dörren.
- Vet han om att jag kommer? frågar jag och kollar på Kenny.
- Nej, säger Kenny och skakar på huvudet och jag blir ännu nervösare. Hur skulle han reagera?
Förlåt för att jag inte har uppdaterat, men somsagt så funkar inte min data. Försöker mitt bästa.
Btw, nästa vecka åker jag till fjällen = INGEN UPPDATERIN PÅ HELA VECKAN. Jag åker på söndag och ska försöka få till några delar innan söndag. Bloggen kommer somsagt så tom om det inte är någon som vill gästblogga. Isånna fall, mejla till [email protected] .
My wish del 29 -
- Vart ska vi? frågar jag.
- Jag har basket, men du ska väl hem antar jag.
- Om jag får följer jag gärna med! säger jag. För det gör jag faktiskt, när jag är med Oliver tänker jag inte på Justin.
(TYVÄRR INGEN BILD)
Dem senaste dagarna har verken pratat eller hör något från Justin och det konstigaste är att jag inte saknar honom. Kan det bero på att jag är med Oliver? Jag vet inte...
- Är du redo? frågar Oliver när han har hämtat sin basketväskan.
- Japp, svarar jag och reser mig upp från soffan. Jag har följt med Oliver på träningen nästan varje dag.
Jag går som vanligt upp på läktaren och sätter mig till rätta. Jag tar upp min Ipod och sätter på musik. Efter ett tag börjar 'Never let you go' spelas och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Det är som om allt jag har glömt bort, eller ialla fall försökt glömma kommer fram nu. Jag byter snabbt låt för att inte sitta och skämma ut mig för mycket.
Tränaren avslutar träningen och jag går ner till Oliver som står och pratar med några från laget.
- Men vi ses! säger dem och börjar gå mot omklädningsrummet men Oliver står kvar och vänder sig mot mig.
- Ska vi spela? flinar han och passar mig en boll.
- Men jag kan inte, skrattar jag när bollen studsar förbi mig.
- Jag lär dig! säger han och hämtar bollen. - Här, säger han och räcker mig bollen. Sedan ställer han sig bakom mig och lägger sina armar runt min midja fast han lägger sina händer på bollen.
- När jag säger att du ska släppa så släpper du, okej? säger han och höjer den.
- Okej.
- Släpp! säger han och båda släpper bollen sammtidigt och bollen träffar korgen. - Vem sa att du inte kunde? frågar han i mitt öra och jag skrattar bara. Vi spelar en stund men jag ger upp efter ett tag när jag verkligen ligger under.
- Kan du skjutsa hem mig? frågar jag Oliver.
- Självklart! svarar han. - Jag måste bara byta om, kommer snart, säger han och springer iväg in till omklädningsrummet. Lite senare kommer han tillbaka med blött hår och jag måste erkänna att han ser riktigt bra ut.
- Kom nu! säger han och vi går ut till hans bil. Jag sätter mig brevid honom och ser hur staden åker förbi utan för bilrutan. Vi säger ingenting under resan men det är ganska skönt för det är ingen pinsam tystnad. Han parkerar bilen utanför mitt hus.
- Du Jane, ähm, jag... säger han innan jag kliver ur bilen.
- Ja? frågar jag.
- Ähm, jag...säger han igen men den här gången behöver jag inte fråga vad det är för han närmar sig och kysser mig försiktigt. Jag avslutar den fort och harklar mig.
- Förlåt, mummlar han tyst och möter inte min blick.
- Oliver, jag har en pojkvän, säger jag och känner hur allt skiter sig.
My wish del 28 -
Jag går ner till köket där pappa och Sara står och lagar middag med radion på. I början lägger jag inte märka till vad dem pratar om men sen spättsar jag öronen riktigt noga! Är det Justin och pratar dem om mig?! Jag tror mitt hjärta stannar i någon sekund.
- Jag tror dem flesta har sett bilderna på dig och en tjej. Vem är tjejen?
- Det är en gamal vän, svarar Justin och jag tycker att det gick väl lätt. Nu tror alla att jag är hans vän, bara. Men jag har fel.
- Vi har också sett bilder på eran romantiska middag, säger radio killen och jag tycker bara han är jobbig.
- En vanlig middag, rättar Justin.
- Okej, vi lämnar det ämnet nu. Men vi ska få reda på sanningen, säger radio killen och jag hör att han flinar.
- Den vet ni redan, säger Justin och han är verkligen envis.
Jag går snabbt fram till radion och stänger av den. Även om det vsr färdig pratat om mig så ville jag inte lyssna.
- Snälla Jane, kan du sätta på igen? frågar pappa.
- Men ni lyssnar ju inte äns, svarar jag.
- Den lättar upp stämmningen.
- Aha, okej, säger jag och går fram och trycker på den igen.
Nästa morgon vaknar jag somvanligt försent och får skynda mig med att göra mig klar. Jag springer runt i huset som en idiot och letar efter min väska.
- Pappa! Var är min väska? ropar jag.
- Jag vet inte, svarar han.
- Jag städade igår så den ligger i garderoben i hallen, säger Sara och ler falskt mot mig.
- Okej, hej då! ropar jag och springer till busstationen.
På bussen sitter redan Sofie, Josefin, Oliver och en annan kille som jag inte vet vem det är. Jag tror han går en klass över oss.
- Hej Jane, säger Sofie och jag sätter mig bredvid dem.
- Hej, säger jag anfått.
- Tja, säger Oliver och ler mot mig och jag kan inte låta bli att le tillbaka.
Första lektionen är matte, yippie! Jag suckar och sätter mig tungt på min plats. Alla tal bara flyter ihop och jag kan verkligen inte koncentrera mig. Jag känner att något träffar mitt huvud och när jag vänder mig om så ser jag en lapp ligga på golvet. Jag tar upp den och vecklar ut den. Kan du idag? Står det på den och jag förstår att det är Oliver för han sitter och kollar på mig hela tiden. Eftersom jag är så dålig på att kasta så nickar jag bara till honom och han gör en tumme upp. Resten av lektionen är lika plågsam. Borde jag inte vänja mig vid att Justin inte är här? Eller varför är allt så svårt?
Efter skolan tar jag och Oliver bussen hem till honom.
- Vi måste sticka innan morsan kommer hem, säger han när vi kliver innanför dörren.
- Okej, säger jag och tar av mig mina ytterkläder. Det jag kommer iåg från Olivers hus är att det alltid var väl städat och att hans mamma alltid var på honom med att städa hans rum. Men nu är allting ändrat. Allting ligger huller om buller i hela huset.
- Du får ursäkta röran, säger Oliver ursäktande.
- Det är lungt, försäkrar jag.
Vi pratar en stund om allt som har hänt dem seaste åren och såklart kommer vi in på hur Olivers pappa dog.
- Han klagade aldrig över att det var för mycket eller för stessigt utan han var alltid glad. Men en dag så bara han tog sitt liv. Mamma blev först förkrossad och gjorde ingenting på flera månader. Men sen så började hon dricka mer och mer som tröst, så nu, varje kväll kommer hon hem full och jag måste ta hand om henne. Jag orkar inte, säger han och lutar huvudet mot väggen. Jag lägger försiktigt min hand på hans knä.
- Jag vet inte vad jag ska säga, jag vill så gärna hjälpa dig. Säg bara vad jag ska göra, säger jag.
- Tack Jane, jag uppskatar det! Verkligen, ler han och lägger sitt huvud på min axel. Jag tror han behövde få ur sig det där. Det finns nog ingen han har kunnat prata med.
- Du, ska vi spela X-box? flinar jag.
- Visst, säger han och startar ett spel. Förr spelade vi alltid X-box.
- Vad spelar vi? frågar jag. - Och hur gör man? frågar jag förbryllat när jag har tryckt på alla knappar, men han bara skrattar åt mig.
- Vi spelar cod och så här gör du, säger han och sätter sina armar runt mig för att kunna styra med kontrollen.
- Så jag ska skjuta dem?
- Precis!
- Vi måste dra nu, säger Oliver när vi har spelat klart.
- Vart ska vi? frågar jag.
- Jag har basket, men du ska väl hem antar jag.
- Om jag får följer jag gärna med! säger jag. För det gör jag faktiskt, när jag är med Oliver tänker jag inte på Justin.
My wish del 27 -
- Alla hatar mig, suckar jag uppivet och en tår letar sig ut.
- Nej, nej! Gumman ingen hatar dig! säger han snabbt.
- Jo, pappa, Sara och din fans, snyftar jag.
- Mina fans? frågar han.
- Ja. Jag har fått hat mejl, ganska många och det har bara gått några veckor.
- Kommer du ihåg vad jag sa innnan jag åkte? frågar han och visst kommer jag ihåg.
- Att vi kommer fixa det här tillsammans, svarar jag på hans fråga - Men nu är vi inte tillsammans, tillägger jag.
- Men vi har varandra! påminner han mig. Vi pratar i nåstan en timma sen kommer pappa in i mutt rum och ber mig avsluta sammtalet för nu vill han prata.
- Jane, jag förstår inte vad Sara har gjort? frågar han och sätter sig på sängen bredvid mig. Jag vet inte heller vad hon har gjort, vi har aldrig liksom kommit överräns och nu har det bara blivit värre och värre.
- Du kan prata med mig! säger han men jag litar inte på hans ord.
- Jag vet inte, svarar jag på båda frågorna.
- Vad vet du inte? Vad kan jag göra för dig så att du åtminstonde kan prata med Sara utan att börja skrika?
- Du tycker allt är mitt fel, tycker du inte? frågar jag och jag får återigen en klump i halsen och tårar som bränner i ögonen. Jag ser på pappa att han tänker säga något i stil med "nej, självklart inte. Men Sara vet ialla fall hur man uppför sig." Men han ändrar sig snabbt när han ser att jag håller på att börja gråta.
- Jane, snälla berätta! Vad är det? frågar han och lägger sin arm runt mig. Jag lutar försiktigt huvudet mot hans axel och låter tårarna rinna. Hur mycket kan man gråta egentligen? Jag grät ju nyss när jag pratade med Justin.
- Jag saknar Justin, säger jag bara.
- Ja, jag vet. Men det är något mer, jag känner dig! säger han och försöker få ur mig något med sammtidigt som han strycker mig över ryggen.
- Vet du hur många gånger vi har suttit så här? frågar pappa och jag ler åt alla minnen. En gång sprang jag hem från skolan när jag inte ville vara med på idrotten men min lärare tvingade mig. En annan gång när Sara kom in i bilden, precis i början och jag inte fick det godiset jag ville av henne.
- Många, svarar jag och torkar tårarna med tröjarmen.
- Och då pratade vi om vad som hade hänt, men inte nu.
- Man växer ur saker, precis som det här. Även om man inte vill, säger jag och krånglar mig ur pappas grepp. Han tar bort armen från mina axlar och tittar på mig en stund tills han säger:
- Jag vill att du pratar med Sara! Hon skulle må så mycket bättre.
- Pappa, gnäller jag.
- För mig, snälla, det kan du väl göra?
- Okej, suckar jag.
Sara sitter i soffan och zappar mellan kanalerna, när hon ser mig så slutar hon zappa runt. Hon kollar på mig med en ovälkommen blick men jag försöker ignorera den. Jag försöker sammla mig och komma på något att säga.
- Ähm... Jag hatar dig inte, men jag gillar dig inte speciellt mycket heller, säger jag och hennes blick blir lite mjukare.
- Okej, vad bra, säger hon och ger TV:n uppmärksamhet istället för att bry sig om mig.
- Visst är det, mummlar jag tyst för mig själv och går upp till mitt rum igen. Pappa sitter kvar på min säng.
- Vad sa hon? frågar han nyfiket.
- "Okej, vad bra", immiterar jag henne.
- Och vad sa du då? frågar han.
- Typ, "jag hatar dig inte, men jag gillar dig inte speciellt mycket heller".
- Bra, då är vi ett steg på vägen! ler han och reser sig upp. Innan han går ut ger han mig en kram, jag känner pappa lukten som jag inte har känt på väldigt länge. Jag vet inte om jag kan hålla med om att vi är en bit på vägen, men pappa verkar ju må bättre av det så jag får väl hoppas på att han har rätt.
Justins perspektiv:
Dagarna rullar på som vanligt, jag pratar med Jane så ofta jag kan men det är svårt eftersom jag inte har så mycket tid som jag önskar jag hade.
- Justin, är du klar? Vi måste åka iväg till intevjuen, ropar mamma. Jag suckar och kollar mig snabbt i spegeln innan jag lämmnar hotellrummet.
- Idag har vi Justin Bieber här i studion! säger radion gubben och alla andra som sitter i rummet börjar jubla.
- Välkommen, säger en annan.
- Tack! säger jag och ler mot dem. I början ställer dem bara roliga frågor, typ om min film, vilka länder jag besöker och sånt. Men sen kommer ju såklart den frågan jag inte vill att dem ska fråga.
- Jag tror dem flesta har sett bilderna på dig och en tjej, konstaterar han och jag nickar - Vem är tjejen? frågar han sedan när jag inte säger något.
- Det är en gamal vän, säger jag och hoppas på att dem ska lämna ämnet. Men självklart inte.
Janes perspektiv:
Jag går ner till köket där pappa och Sara står och lagar middag med radion på. I början lägger jag inte märka till vad dem pratar om men sen spättsar jag öronen riktigt noga! Är det Justin och pratar dem om mig?! Jag tror mitt hjärta stannar i någon sekund.
Ska till en kompis nu, så det blir inge mer idag.
My wsih del 26 -
Vid lunchen sätter jag och Sofie oss bredvid några från våran klass för det finns inga andra platser.
- Hej kan vi sätta oss här? frågar Sofie glatt.
- Ja, självklart! svarar Josefin och jag och Sofie slår oss ner. Vi pratar lite tills det kommer några killar och avbryter, dem börjar prata med Josefin och dem andra om någonting sedan hämtar dem också ett par stolar och sätter sig runt bordet. Bredvid mig sätter sig Olivier. En väldigt söt och snäll killen som jag var tillsammans med första året här i skolan.
- Hej Jane, hur är det med dig? frågar han glatt och ler mot mig.
Jag vill inte erkänna det men jag smälter en smula när han ler mot mig, vilket jag alltid har gjort.
- Jo, det är bra. Själv då? svarar jag och kan inte låta bli att le tillbaka.
- Det rullar på, svarar han och hans leénde försvinner.
- Skönt att höra, säger jag bara för jag vill inte dra upp det runt bordet när alla sitter och lyssnar.
- Pappa dog förra året och nu är allt bara kaos, mamma dricker sig full nästan varje kväll, säger han ledsett även om jag inte frågade. Han verkar inte bry sig om att vi inte är ensama.
- Nej, jag är så ledsen! säger jag med medkänsla och läger atomatiskt min hand på hans axel som tröst.
- Äsch, livet går vidare, fejkskrattar han och det märks att han vill byta samtals ämne. Det verkar heller inte som om det är lungt, utan som om det är väldigt jobbigt för honom just nu.
- Om du har tid någon gång i veckan så kanske vi kan ta en fika eller något sånt? frågar jag och försöker lätta upp stämmningen.
- Absolut, jag har basket men vi hinner innan det, säger han och ler.
Jag åker samma buss som Sofie och "matbords gänget" hem, fast jag går av först.
Det är bara Sara som är hemma när jag kommer hem, vilket inte är konstigt eftersom pappa jobbar.
- Jane, kan vi prata lite? ropar Sara när jag kliver innan för dörren.
- Visst mamma, mummlar jag samtidigt som jag himmlar med ögonen.
- Sluta med det där! säger hon strängt - Jag förstår inte vad jag har gjort som förtjänar det här beteéndet? Tänk om mitt barn blir som du, vad ska jag ta mig till då? Tänk om du är så här mot mitt barn? Det är ju ännu värre!
- Vad har jag gjort för att förtjäna dig?! Och tänk om du är så är mot ditt barn, det vore hemskt! Men varför skulle du behandla oss olika? säger jag drygt och går och rotar i kylskåpet efter något att äta.
- Jag har inte gjort något! säger Sara och sätter ansiktet i händerna.
- Säg inte att du också gråter?! säger jag irriterat. Vad är det med dem här vuxna jag bor med? Är dem äns vuxna? Det verkar inte så...
- Jo, jag gråter, snyftar hon och det låter så roligt att jag nästan inte kan hålla mig för skratt - HAR DU NÅGOT PROBLEM MED DET?! skriker hon argt samtidigt som tårarna rinner nerför hennes kinder. Precis då kommer pappa hem, såklart, och han skyndar sig in i köket där Sara sitter och gråter.
- Vad har hänt? frågar han oroligt och försöker få henne på bättre humör.
- Jane..hatar..mig, det spelar...ingen roll..vad..ja..g..än gör! snyftar hon hysteriskt.
- Jane! säger pappa - Upp på ditt rum! ryter pappa och pekar mot trappan. Jag står som fast frusen och kollar på Sara där hon sitter på stolen och gråter. Är hon seriös?
- Vad sa jag nyss?! Upp på ditt rum! ryter han och går mot mig, när han kommer till mig så tar han ett fast grepp om min arm, det gör nästan ont. Sedan släpar han mig uppför trappan.
- Jag vill att du stannar här, säger han strängt och stänger dörren efter mig sedan skyndar han sig ner till Sara igen. Om jag skulle börja gråta, skulle han bry sig lika mycket då? En som bryr sig är Justin, jag tar upp min mobil och slår in hans nummer.
- Hallå? säger en nyvaken röst.
- Hej, det är ja, säger jag tyst - Väckte jag dig? frågar jag.
- Hej älskling! Ja, det gjorde du men det är lungt! Hur är det med dig? frågar han.
- Jag saknar dig, svarar jag och känner att jag får en klump i halsen.
- Jag saknar dig också! Är det inget annat? frågar han som om han visste varför jag ringde, eller så hör han det bara på min röst.
- Alla hatar mig, suckar jag uppivet och en tår letar sig ut.
- Nej, nej! Gumman ingen hatar dig! säger han snabbt.
- Jo, pappa, Sara och din fans, snyftar jag.
- Mina fans? frågar han.
- Ja. Jag har fått hat mejl, ganska många och det har bara gått några veckor.
- Kommer du ihåg vad jag sa innnan jag åkte? frågar han och visst kommer jag ihåg.
- Att vi kommer fixa det här tillsammans, svarar jag på hans fråga - Men nu är vi inte tillsammans, tillägger jag.
- Men vi har varandra! påminner han mig. Vi pratar i nåstan en timma sen kommer pappa in i mutt rum och ber mig avsluta sammtalet för nu vill han prata.
Blir det överdrivet med alla bråk hela tiden?
My wish del 25 -
- Gråt inte, säger Justin och smeker mitt hår.
- Jag kan inte låta bli, snyfftar jag och jag känner mig väldigt larvig sammtidigt som jag inte orkar bry mig.
- Schh, viskar han och kysser min panna - Vi kommer fixa det här, påminner han mig.
- Mm, mummlar jag till svars och hoppas att han har rätt, att vi kommer fixa det här!
Några timmar senare sitter jag på mitt rum ihop krupen i min säng. Pappa och jag har inte pratat med varandra sen igår, inte Sara för den delen heller. Det är för mycket som händer just nu så jag kan inte ta in allt. Jag vet hur jag ska klara mig tills jag ser Justin igen och dessutom vet vi inte när nästa gång blir för att han åker ju runt i världen lite då och då sen ska han ha konserter också. Jag suckar tungt och sjunker djupare ner i madrassen sammtidigt som jag lutar huvudet mot väggen.
Det knackar på dörren och jag rycker till.
- Kan jag komma in? frågar en välbikant röst, Sofie.
- Aa, svarar jag och dörren öppnas och in kommer som sagt Sofie.
- Jane! Jag har inte hört eller varken sett dig på flera dagar! utbrister hon och ger mig en lång kram.
- Nej, jag har varit lite upptagen, svarar jag avvaktande.
- Jo, jag vet. Vet ni att ni var med i tidningen? frågar hon och jag nickar.
- Tack, jag vet det och påminn mig helst inte.
- Nu vill jag att du berättar, säger hon och sätter sig brevid mig i sängen när hon hör att det är något som är fel. Jag börjar berätta lite och till en början går det ganska bra att prata om det men sen börjar jag gråta för att jag fortfarnde inte förstår hur jag kommer klara mig utan Justin på väldigt länge. Sen börjar jag berätta om pappa och Sara och då börjar jag gråta ännu mer. Sofie sitter tyst och lyssnar hela tiden och jag är glad att hon kom över för jag behöver verkligen prata av mig.
- Jag måste gå nu, men ring mig om du vill prata! Annars ses vi imorgon, säger Sofie när dagen närmar sig sitt slut.
- Tack för att du lyssnade, säger jag och kramar henne.
- Det är klart att jag lyssnar! Ta hand om dig, säger hon och går ut, jag är så glad som har Sofie för hon får mig alltid att må lite bättre.
När Sofie har gått vet jag inte vad jag ska göra, så jag går upp till mitt rum och sätter mig vid datan. Det första jag gör är att gå in på mejlen. Jag och mamma brukar ha mejlkontakt då och då eftersom hon bor i Frankrike. Till min förvåning är min inkorg full, vilket den aldrig har varit. Jag trycker upp det första men trycker ner det lika fort. Lämna Justin ifred din hora, han är min! Står det på mejlet. Du som jag är trycker jag upp alla andra också som om jag förväntar mig några posetiva ord, fast det finns såklart inga. Men svar från mamma har jag ialla fall fått. Hej gumman! Allt bra i Florida? Soligt anatar jag. Här är det okej väder, lite kallt. Men det blir bättre till sommaren sen. Jag hoppas att du kommer då? Vi saknar dig! Puss. Mammas mejl får mig på andra tankar och jag svarar fort. Hej mamma! Jag saknar er också! Här i Florida är det soligt men längar tills jag kommer till Frankrike! Det är faktiskt inte så lång kvar! Hälsa alla! Skriver jag och trycker på send knappen. Hela mammas släkt bor i Frankrike och mina syskon, jag vet inte varför jag blev det ända barnet som skulle bo med pappa och Sara i Florida.
En vecka senare.
Det ända jag har gjort dem senaste dagarna är att tänka på Justin. Min lärare blev riktigt irriterad på mig här om dagen när jag inte deltog på hans lektion. Han sa att jag var för mycket i min egen värld, men saken är den att i min värld är bättre än verkligheten för i min värld är jag med Justin hela tiden.
- Jane! ropar Mr. Goodwill. Jag rycker till och han suckar irriterat - Hur många gånger ska jag be dig att sluta dagdrömma?!
-Ähm, förlåt, svarar jag och han återgår till lektionen. Under lektionens gång kämpar jag med att hänga med och jag är ganska nöjd för jag lyckas ändå rättså bra.
Vid lunchen sätter jag och Sofie oss bredvid några från våran klass för det finns inga andra platser.
- Hej kan vi sätta oss här? frågar Sofie glatt.
- Ja, självklart! svarar Josefin och jag och Sofie slår oss ner. Vi pratar lite tills det kommer några killar och avbryter, dem börjar prata med Josefin och dem andra om någonting sedan hämtar dem också ett par stolar och sätter sig runt bordet. Bredvid mig sätter sig Olivier. En väldigt söt och snäll killen som jag var tillsammans med första året här i skolan.
- Hej Jane, hur är det med dig? frågar han glatt och ler mot mig.
Oliver, hmm...
My wish del 24 -
- Godmorgon shawty, säger han och strycker undan en hårslinga som har hammnat i mitt ansikte.
- Godmorgon! Har du sovit gott? frågar jag och sätter mig upp i sängen.
- Såklart, du var ju här, säger han och sätter sig också upp.
- Hahah, aww! Gå och gör iordning dig nu! Ditt plan går snart, säger jag och skicka iväg honom till toan.
- Nää, jag vill inte! säger han och immiterar en treåring.
- Jo, iväg med dig, skrattar jag.
- Okej, säger han men innan han försvinner ger han mig en lång kyss.
Jag sommnade med kläderna på igår så jag har inte så mycket att fixa, jag sätter bara upp håret i en tofs sen är jag klar. Justin har lite kläder utsprida så jag bestämmer mig för att plocka ihop dem och lägga dem i hans väska.
Jag rycker till när ett par armar kramar om mig bakifrån.
- Skrämde jag dig? frågar Justin och nafsar mig i nacken.
- Lite, svarar jag och ryser till - Jag har packat dina saker, fortsätter jag.
- Du behövde inte, jag kan ta hand om dem, säger han och snurrar runt mig så att våra ansikten bara är några centimeter ifrån varandra. Jag kommer verkligen sakna honom! Kommer äns ett lång distans förhållande funka? Tänker jag för mig själv. Och hur ska vi göra med tidningen och alla rykten som kommer spridas?
- Justin hur ska vi göra med allt? frågar jag när jag inte kan besvara dem frågorna själv.
- Vi kommer fixa det här tillsammans! svarar han efter ett tag.
- Jo men dina fans och alla intervjuer då? Dem kommer ju fråga om oss! säger jag oroligt.
- Jag hittar på något, jag lovar att jag inte kommer säga något förrän du vill och känner dig redo, säger han och kysser mig.
Det knackar på dörren efter 20 minuter och Justin går och öppnar.
- Jag hoppas väskorna är packade för vi ska åka nu, hör jag Scooter säga från hallen.
- Ja, dem är packade kan du typ ge mig 5 minuter? frågar Justin.
- 5 minuter, kom ihåg det! säger han och Justin stänger dörren efter honom och kommer tillbaka till mig, han drar mig tätt intill sin kropp och kramar om mig hårt. Jag besvarar kramen och känner hur tårarna bränner i ögonen och jag kan verkligen inte hålla tillbaka dem.
- Gråt inte, säger Justin och smeker mitt hår.
- Jag kan inte låta bli, snyfftar jag och jag känner mig väldigt larvig sammtidigt som jag inte orkar bry mig.
- Schh, viskar han och kysser min panna - Vi kommer fixa det här, påminner han mig.
- Mm, mummlar jag till svars och hoppas att han har rätt, att vi kommer fixa det här!
Jag vet att den blev kort men det är väl bättre än inget? Har mycket i skolan också...
My wish del 23 -
- Det är bra, eller nej det är det inte. Vi är i tidningen! svarar jag.
- Vadå sa du? Vad står det? frågar han oroligt.
- Det står som rubrik, Justin otrogen, citerar jag - Sen är det några bilder på oss från igår.
- Fan! Okej, det är ingen fara, säger han men jag tror han säger det för att lugna sig själv.
- Skäms du? frågar jag lite försktigt.
- Nej, nej, nej! Det är klart jag inte gör! försäkrar han men jag tror på något sätt honom inte.
- Okej, säger jag avvaktande.
- Jane, jag lovar! Har du lust att komma över. Jag åker ju imorgonbitti, säger han ledsett.
- Ja, jag kommer. Puss.
- Puss! Jag byter om lite snabbt sedan går jag ut till bilen och kör till Justins hotell.
Vid Justins hotell är det som tur är inga paparazzi eller fans så jag kan smidigt ta mig in utan att bli upptäckt.
Jag knackar på lite försiktigt på Justins hotelldörr och han öppnar med handduken runt höfterna och jag vet inte riktigt vart jag ska titta.
- Hej! Snabb du var, ler han och lägger sina armar runt min midja.
- Ja, jag vill ju vara med dig så mycket som möjligt, svarar jag och lägger mina armar runt hans hals och kysser hans perfekta läppar.
- Ungdommar, stäng dörren! ropar Ryan (Justin stylist) när han går förbi. Mina kinder hettar till och jag stänger snabbt dörren, Justin flinar bara sitt Bieberflin medans han skakar om håret.
- Jag ska bara byta om, säger han ursäktande och går mot toan.
- Okej, svarar jag och sätter mig på sängen.
Efter bara några minuter kommer han ut igen påklädd och färdig fixad.
- Vad vill du göra? frågar han.
- Kan vi inte bara ta det lungt idag? Kanske titta på en film?
- Absolut! svarar han.
Vi sätter oss till rätta i sängen och filmen startar. Det blev Last song, den som Miley Cyrus spelar huvudrollen i.
- Har du sätt den här förut? frågar jag Justin och kollar upp mot hans ansikte.
- Mm, det har jag. Har du?
- Ja, massor med gånger! Det är min favoritfilm, ler jag med tanke på hur jag blir varje gång jag sätter på den hemma. Men idag är det inte samma sak. Idag kan jag inte koncentrera mig utan jag sitter för det mesta och kollar på Justin. Då och då kollar han på mig också och då ler han mot mig.
- Vad tänker du på? frågar han.
- Nää, inget speciellt, svarar jag och tar hans hand och börjar leka med hans fingrar.
- Okej. Du Jane, jag kommer sakna dig! säger han och tittar på mig.
- Och jag dig! säger jag ledsett.
- Men vi får hålla kontakten via telefon och allt möjligt, säger han och smeker min kind.
- Lova att ringa mig varje dag! säger jag.
- Jag lovar! svarar han och kysser mig ömt men ändå pasinerat.
- Hur är läppen förresten? frågar han och avbryter kyssen.
- Bra, eller bättre ialla fall, svarar jag och börjar kyssa hans hals. Jag känner hur han ryser till och jag ler för mig själv.
- Det var bra! Verkligen bra! svarar han och jag skrattar åt honom.
- Visst är det! instämmer jag och kysser hans läppar igen.
Jag vaknar med ett ryck och kollar mig runt i rummet och undrar vart jag är när jag kommer på att jag sommnade hos Justin igår. Jag kollar på klockan och den är halv 8. Justin ligger med sin arm runt mig och jag vill inte väcka honom men det kanske är bäst eftersom hans flyg lyfter snart.
- Justin, säger jag försiktigt och kysser hans läppar men han reagerar inte - Justin, mummlar jag och kysser hans hals och då vaknar han med ett morgon stön sammtidigt som han sträcker på sig.
- Godmorgon shawty, säger han och strycker undan en hårslinga som har hammnat i mitt ansikte.
- Godmorgon! Har du sovit gott? frågar jag och sätter mig upp i sängen.
- Såklart, du var ju här, säger han och sätter sig också upp.
- Hahah, aww! Gå och gör iordning dig nu! Ditt plan går snart, säger jag och skicka iväg honom till toan.
- Nää, jag vill inte! säger han och immiterar en treåring.
- Jo, iväg med dig, skrattar jag.
- Okej, säger han men innan han försvinner ger han mig en lång kyss.
Ganska lång eller vad tycker ni? Jag vill ha lite kommentarer så jag vet vad ni tycker! 3 st!! ;)
My wish del 22 -
Vid köksbordet sitter pappa som vanligt och läser tidningen.
- Jane, jag vill prata om din kära lyckstolpe, säger han och klappar på stolen brevid honom. Jag sätter mig ner med en suck. Han sträcker över tidningen till mig och när jag ser sidan vet jag inte vad jag ska ta mig till.
- Förklara... kräver pappa.
Jag sitter och stirrar på tidningsbladet som innehåller en bild på mig och Justin från igår på resturangen, på stranden och när vi försöker ta oss till bilen. JUSTIN ORTROGEN?! Står det med ståra bokstäver som rubrik.
- Förklara, påminner pappa.
- Ähm.. Det finns inget att säga, svarar jag osäkert.
- Är det sant? frågar han strängt - Det som står här!
- Mm, mummlar jag.
- Är du tillsammans med Justin Bieber?! ryter han.
- Pappa ta det lungt, säger jag med hopp om att lunga ner honom.
- NEJ! ANAR DU HUR MYCKET UPPMÄRKSAMHET DET HÄR KOMMER FÅ? TROR DU VI ORKAR MED DET NU NÄR SARA ÄR GRAVID? ATT DU JÄMT SKA VARA SÅ EGOISTISK! skriker han.
- Vänta lite nu! Är Sara gravid?! säger jag förbannat. För nu skulle pappa glömma bort mig helt. All hans tid skulle gå till den nya familjemedlemmen och Sara, eller som om den redan inte gjorde det?
- Jaa! Hon är gravid! Tänk nu, med all uppmärksamhet kommer hon inte få den vila hon behöver! Börja bete dig som du borde du är ju trotts allt snart 17!
- SÅ DU TYCKER JAG ÄR EGOISTISK?! JA, MEN DU DÅ? LIGEGR MED SARA SÅ HON BLIR GRAVID! HAR DU TÄNKT PÅ HUR JAG VILL HA DET NÅGON GÅNG? JAG KAN IALLA FALL BERÄTTA ATT JAG INTE VILL HA NÅGON JÄVLA UNGE SOM SKRIKER DYGNET RUNT! skriker jag upprört, både över att han kallar mig egoistisk och att jag ska bli storasyster.
- Jag trodde du ville det, jag trodde du skulle bli glad. Min önskan var att du att Sara kanske skulle komma närmare varandra istället för att ge varandra mördarblickar. Jag vill bara att du ska var glad, säger han sårat och sjunker ihop på stolen med ansiktet i händerna. Gråter han? frågar jag mig själv.
- Pappa, det var inte meningen att det skulle såra, säger jag men känner mig inte alls ledsen över att han börjar gråta.
- Gå, svarar han som en treåring. Jag suckar och går upp på mitt rum. Jag kommer på att Justin säkert har sätt tidningen så jag tar upp mobilen och slår in hans nummer.
Det går fram två signaler innan han svarar.
- Aa, det är Justin, säger han.
- Hej Justin det är jag.
- Hej älskling, hur mår du idag? frågar han snabbt.
- Det är bra, eller nej det är det inte. Vi är i tidningen! svarar jag.
- Vadå sa du? Vad står det? frågar han oroligt.
- Det står som rubrik, Justin otrogen, citerar jag - Sen är det några bilder på oss från igår.
- Fan! Okej, det är ingen fara, säger han men jag tror han säger det för att lugna sig själv.
- Skäms du? frågar jag lite försktigt.
- Nej, nej, nej! Det är klart jag inte gör! försäkrar han men jag tror på något sätt honom inte.
- Okej, säger jag avvaktande.
- Jane, jag lovar! Har du lust att komma över. Jag åker ju imorgonbitti, säger han ledsett.
- Ja, jag kommer. Puss.
- Puss!
Förlåt för att jag inte har uppdaterat så mycket men var ju på bio igår och idag har jag inte hunnit förän nu ;)
My wish del 21 -
- Du kan sova hos mig på hotellet om du vill, säger Justin när han ser att jag tvekar.
- Tack, men jag borde gå in, svarar jag.
- Okej. Jag reser mig ur från bilen. - Och du Jane, förlåt för det som hände! säger han precis innan jag ska stänga dörren.
- Det var inte ditt fel, säger jag och sticker in huvudet för att kyssa hans läppar en sista gång. Det gör ont i läppen men jag bryr mig inte. - Hej då, säger jag och stänger dörren. Jävla paparazzi som var tvunga att förstöra den här kvällen som började så bra.
Jag öppnar försiktigt ytterdörren för att tyst kunna smyga upp till mitt rum. Jag vill helst inte bli upptäckt för det kommer ställas så många frågor om vad har gjort med ansiktet och andra frågor jag inte orkar med just nu.
- Jane, är det du? ropar pappa från vardagsrummet när jag är på väg upp för trappan.
- Ja, det är jag. Jag är trött så jag går och lägger mig, svarar jag.
- Okej, godnatt.
- Godnatt, säger jag.
På övervåningen möter jag Sara och jag kollar snabbt undan så att hon inte ska se mitt ansikte.
- Men Jane! Vad har du gjort?! utbrister hon och vrider min haka mot sig så hon ska kunna se bättre.
- Inget, svarar jag snabbt och försöker gå förbi henne vilket är omöjligt.
- Charlie! ropar hon - Kom ett tag!
- Jag kommer! svarar pappa och skyndar sig uppför trappan. Jag suckar tungt och försöker titta bort men Sara håller fortfarande i min haka.
- VAD HAR DU GJORT?! utbrister han när han ser mig och jag undrar exakt hur jag ser ut.
- Inget, upprepar jag.
- JANE! Kom igen, jag går inte på det där! Det där är inget, säger han och pekar på mitt ansikte.
- Jag tror hon har slagits, säger Sara och jag himmlar med ögonen.
- Va?! Har du slagits? Var det Justin? frågar pappa upprört.
- Nej! Vad får dig tro att det är Justin! Han skulle aldrig göra något sånt! Han är det bästa som har hänt mig! Jag sprang bara in i en lyckstolpe, that's it! säger jag och tar mig ur Saras grepp.
- En lyckstolpe? frågar han.
- En lyckstolpe! säger jag uppgivet.
- Okej! Men om det är någon som har slagit dig så ligger den illa till! säger pappa och jag suckar av lättnad över att han ger sig. Vad skulle han säga om han fick veta sanningen?
- Godnatt, mummlar jag och går mot rum igen.
- Godnatt gumman! säger pappa och jag blir lite förrvirad. Det var första gången på väldigt länge han kallade mig gumman och det var absolut första gången Sara brydde sig om mig. Eller om hon bara ville att jag skulle bli utfrågade av pappa.
När jag håller på att sommna så får jag ett sms från Justin. Godnatt och förlåt för vad som hände förut! Puss. Jag svarar snabbt; Godnatt och tack för den underbara kvällen med dig! Puss. Jag orkar inte nämna paprazzi, dem är inte värda det.
Justins perspektiv.
Jag har verkligen dåligt samvete över vad som hände Jane ikväll. Att dem där jävla paparazzina alltid ska förstöra allting! Godnatt och tack för den underbara kvällen med dig! Puss. Svarar hon och jag är glad över att hon inte nämner paparazzina för då får jag lite bättre sammvete. Vet din pappa? Frågar jag för att den tanken plötsligt slår mig. Nej, han tror jag sprang in i en lyckstolpe. Eller det var ialla fall vad jag sa, haha. Svarar hon fort. Haha, en lyckstolpe? Vilken fantasi du har! Jag skrattar lite för mig själv för vem skulle gå på att man springer in i en lyckstolpe när man ser ut så som hon gjorde. Visst har jag :) Nu ska jag sova, håller på att dö så trött är jag! Godnatt min prins. Skriver hon och jag blir helt varm av sista meningen. Jag förstår inte hur hon bär sig åt, hon får mig smälta via sms också.
Janes perspektiv.
Nästa morgon vaknar jag av att solen letar sig in genom gardinerna. Jag sträcker på mig och gäspar. Först får jag panik och sträcker mig efter mobilen för att kolla vad klockan är men sen kommer jag på att det är lördag idag. Jag reser mig och tar fram ett par gråa mjukisbyxor och ett svart linne med ett mönster på sen går jag till toan för att duscha.
När jag ser mig själv i spegeln förstår jag varför pappa regerade som han gjorde. Jag ser bokstavligt talat hemsk ut. Läppen är sönder sprucken och helt svullen sen har jag mascara under ögonen och dessutom ett sår på kinden. Det var ingen snäll lyckstolpe, tänker jag för mig själv. Jag freschar till mig och sminkar över såren så got som möjligt.
Vid köksbordet sitter pappa som vanligt och läser tidningen.
- Jane, jag vill prata om din kära lyckstolpe, säger han och klappar på stolen brevid honom. Jag sätter mig ner med en suck. Han sträcker över tidningen till mig och när jag ser sidan vet jag inte vad jag ska ta mig till.
- Förklara... kräver pappa.
Två hyfsat långa delar idag! Jag känner mig duktig...
My wish del 20 -
- Vart ska vi? frågar jag för att byta sammtalsämne.
- Du får se, det är ju en överraskning!
- Snälla, säg, säger jag bedjande.
- Nej.
- Snälla, upprepar jag och kollar på honom.
- Jane! Sluta, du vet att jag inte klarar av sånt, säger han.
- Okej, okej, säger jag uppgivet.
- Tack. Men vi är snart framme.
När vi äntligen är framme så skyndar sig Justin ut och öppnar dörren åt mig.
- Tack! säger jag och kysser honom fort på munnen. Jag ser hur han genast blir orolig över att någon ska ha sett, men det är ingen i närheten.
- Förlåt, säger jag.
- Nej, det gör inget, försökrar han och tar min hand och så går vi till överraskningen som jag faktiskt hade glömt bort för några sekunder.
- Blunda, säger han och ställer sig framför mig för att jag inte ska kunna se något, men han tänker inte på att det är omöjligt att blunda när han står framför mig. Jag vill ju inte missa hans fina ansikte. Jag sluter ögonen och följer efter Justin. Underlaget blir tyngre att gå på och jag undrar verkligen vart vi är. Helt plötsligt så blir underlaget fast igen och jag kan inte låta bli att tjuvtitta.
- Nej, säger Justin bestämt och sätter för sin hand över mina ögon. Typiskt...
- Nu får du kolla, säger han när vi har stannat. Jag öppnar ögonen fort och vi är på en strand resturang. Det var så otroligt vackert med havsutsick också.
- Åhh, det är så fint! säger jag förbluffat.
- Bra att du gillade det, ler han och leder mig till vårat bord. Jag visste inte att den här resturangen fanns. Tänk vad omedveten man är.
- Jag har en sak till dig, säger Justin när vi har ätit upp.
- Vadå? frågar jag ivrigt.
- Den här, säger han och tar fram ett litet paket ur sin ficka. Han sträcker det till mig och jag tar snabbt emot det. Jag öppnar det försiktigt för det är så fint inslaget.
- Omg, det är så fint! piper jag när jag ser innehållet som är ett armband med små lila stenar på.
- Gillar du det? frågar han glatt.
- Jag älskar't! Hjälp mig att sätta på det! säger jag och sträcker armen mot honom.
- Perfekt, ler han och vi möts i en kyss över bordet och jag ler mot hans läppar.
- Vill du gå på en strandpromenad? frågar han när vi har betalat och börjar röra oss mot bilen.
- Gärna, svarar jag. Det är en otroligt fin kväll med solnedgång och allt. Och speciellt med Justin.
- Okej, svarar han och jag flätar in mina fingar i hans. Jag vill aldrig att den här kvällen ska ta slut, eller att hans ska åka tillbaka till Atlanta snart. Fan, han ska ju åka i övermorgon! Jag försöker att inte tänka på det men det är ganska svårt.
- Vad är det? frågar Justin oroligt när han märker att jag går och funderar på något.
- Inget, säger jag och försöker le.
- Okej, du vet att du kan berätta för mig va?
- Mm, jag vet, svarar jag och vi stannar upp. Han lyfter upp min haka och kysser mig väldigt passionerat. Ibörjan är jag rädd över att någon ska se oss men det släpper fort.
- Jag älskar dig, mummlar jag tyst för det gjorde jag faktiskt. Jag älskar honom. Han avbryter kyssen och tittar i mina ögon, länge, nästan för länge för jag blir lite rädd över att jag sa det för snabbt.
- Jag älskar dig också, svarar han och fortsätter kolla mig i ögonen och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Vi fortsätter våran lilla strandpromenad en stund till. Blötsligt blixtrar det till och jag blir rädd först för jag tror det ska börja åska och blixtra. Jag ser hur Justin förskräck kollar sig omkring. Det blixtrar till igen och jag kramar Justins hand väldigt hårt. Vi hör sedan röster och då förstår jag att det är paparazzis och jag kramar Justins hand hårdare än vad jag redan gör.
- Fan! mummlar han och drar med mig mot bilen. Fast det var väldigt misslyckat för runt bilen står säkert 20 nya beredda med sina kamror. Dem kommer väldigt nära med kamerorna, lite för nära. Jag täcker mitt ansikte för att jag vill inte vara med på bild och för att blixtrarna är för starka.
- Justin! Vem är tjenen? Justin! skriker en och alla andra instämmer.
- Ja, Justin vem är hon? frågar en annan.
- En romans? säger den tredje. Justin är tyst och jag tycker det börjar bli läskigt. En kamera träffar mig på läppen med en hård smäll och det gör riktigt ont.
- Kan ni inte bara flytta på er? skriker Justin på dem och knuffar bort dem som står ivägen för oss. Han lämmnar av mig i passargerersätet och skyndar sig sedan till körarsätet sedan tutar han några gånger men får ingen reaktion så han gasar och alla flyttar genast på sig.
Det är tyst i bilen hela resan hem till mig. När han parkerar utan för mig så sitter jag kvar ett tag för jag vill inte gå in för pappa kommer bli vansinnig om han ser mig såhär, med sprucken läpp och förstört fejs.
- Du kan sova hos mig på hotellet om du vill, säger Justin när han ser att jag tvekar.
- Tack, men jag borde gå in, svarar jag.
- Okej. Jag reser mig ur från bilen. - Och du Jane, förlåt för det som hände! säger han precis innan jag ska stänga dörren.
- Det var inte ditt fel, säger jag och sticker in huvudet för att kyssa hans läppar en sista gång. Det gör ont i läppen men jag bryr mig inte. - Hej då, säger jag och stänger dörren. Jävla paparazzi som var tvunga att förstöra den här kvällen som började så bra.
Den blev lång... Men jag gissar att det var bra eller? Är det några som fortfarande läser? :P
My wish del 19 -
- Vem är killen? frågar han.
- Justin!
- Justin vem?! säger han och försöker hålla sig lugn.
- En kille. Pappa jag vill inte prata om det... säger jag. För jag vill inte berätta för honom att det är Justin Bieber, tonårsstjärnan.
- Jane, gör inte så här. Vi måste kunna prata med varandra om saker.
- Oj, vad klockan är mycket. Jag kommer att bli sen till skolan om jag inte går nu, säger jag och ignorerar pappa.
Dem senatse dagarna har jag och Justin spenderat så mycket tid vi kan tillsammans. Men det är ju lite svårt att hinna med eftersom jag har skola och han har massa annat som konserter, möten, intervjuer och jag vet inte vad.
Idag så skulle han ta med mig till ett ställe men jag vet inte vart för han sa att det var en överraskning. Jag som hatar överraskningar eftersom jag måste vänta på den så länge. Justin skulle komma och hämta mig om drygt två timmar så jag bestämmer mig för att hoppa duschen. Jag rakar benen och smörjer in mig med min body lotion. När jag är klar känner jag mig riktigt fresh.
Jag blåser håret tortt sen skruvar jag det lite lätt, det blev inte för mycket men heller inte lite, det blev med andra ord lagom. Jag letar hysterikst igenom garderoben men jag hittar inget jag vill ha på mig. Inte klänning, inte jeans, ja, lista kan bli lång på allt som blir bort valt. Jag går till och med och rotar i Saras garderob men hittar inget där heller.
- Det här är hopplöst, suckar jag för mig själv och går tillbaka till mitt rum. Tillslut så hittar jag en klänning ändå.
Lite senare så tutar det nere på uppfarten och det är Justin. Vi försöker att dra till oss så lite uppmärksamhet som möjligt för det skulle bara bli ett jävla liv. Jag rusar ner för trappan och drar på mig mina skor.
- Vart ska du? ropar pappa.
- Ut! ropar jag tillbaka.
- Med? frågar han och kommer ut från vardagsrummet. - Oj, ska du vara så uppklädd när du ska ut? tillägger han.
- Med Justin och ja! svarar jag irriterat.
- Du den där Justin, jag skulle vilja träffa honom... säger han och står och funderar ett tag.
- Inte idag pappa! Han väntar där ute så jag har lite bråttom.
- Okej, ha så kul, mummlar han och vänder på klacken.
- Hej sötnos! Det tog lite för lång tid, säger Justin när jag sätter mig i sätet brevid honom.
- Det var pappa, han är typ...fundersam över vem du är. Men han vet inte vem du är, eller asså han vet nog men, ja, du förstår, säger jag och allt blir så dumt, jag blandar orden till en ända röra, men Justin är van för det händer mig nästan hela tiden. Speciellt när jag är med honom. Han ler och kysser mig, jag besvarar kyssen och den blir lite mer passionerad.
- Du är så söt, säger han när vi har avslutat kyssen och jag blir lite röd om kinderna.
- Vart ska vi? frågar jag för att byta sammtalsämne.
- Du får se, det är ju en överraskning!
- Snälla, säg, säger jag bedjande.
- Nej.
- Snälla, upprepar jag och kollar på honom.
- Jane! Sluta, du vet att jag inte klarar av sånt, säger han.
- Okej, okej, säger jag uppgivet.
- Tack. Men vi är snart framme.
Ni får 19 lite tidigare! Men den var inte så bra, jag gjorde flera stycken men ingen blev bra så jag tog den här så nu är 19 avklarat, skönt.
Vad är det för överrasking Justin har fixat? Och hur kommer Janes pappa att reagera när han får reda på att Justin är Justin Bieber.
OCH TACK TILL ER SOM STÅR UT MED MIN USLA UPPDATERING! NU SKA JAG BÄTTRA MIG! BIEBERLOVE!♥
My wish del 18 -
- Jo, jag har snackat med Selena och hon är ledsen och besviken, men det är bättre nu, tror jag... Men det finns inget ledigt hotellrum så jag har ingenstans att sova under natten. Skulle jag typ kunna komma över? Om det är okej såklart!
- Okej, öhm, visst du kan komma, gäspar jag.
- Toppen! Men jag stör inte eller så då?
- Nej då!
- Okej, jag kommer, säger han och vi lägger på.
Jag försöker hålla mig vaken tills Justin kommer men jag tror att jag slummrar till några gånger ändå.
Det plingar till i mobilen och det är från Justin. Är här nu. Står det och jag går fram till fönstret.
- Justin, här uppe! Jag kommer ner så plinga inte på! väser jag för att ingen ska vakna. Jag smyger mot trappan och hoppas på att pappa inte ska vakna. Jag klara mig problemfritt ner till ytterdörren där Justin snällt står och väntar.
- Hej sötnos, säger han ochgår fram och kysser mig lite fort.
- Hej Justin! ler jag och drar med mig honom in i huset – Vi måste vara riktigt tysta, så ingen vaknar! viskar jag och han nickar till svars. Ännu en gång lyckas vi ta oss upp problemfritt.
- Vart ska jag sova? frågar Justin när vi kommer in i mitt rum. Fan…det hade jag inte tänkt på.
- Öhm, med mig, säger jag osäkert.
- Visst. Vi kryper ner under täcket och Justin drar mig in till hans famn.
- Jane! Vad är det för bil som står på vår uppfart? vaknar jag av att pappa säger argt och kommer inrusande in i mitt rum.
- Jag vet inte, mummlar jag.
- Och vafan gör killen i din säng? Vet du inte det heller?! ryter han och Justin vaknar till.
- Pappa gå…! säger jag irriterat.
- NEJ! JANE, FÖRKLARA!! skriker jag och jag ser på Justin att han inte vet vad han ska göra.
- Shhh, skrik inte. Jag är inte döv! Inte än i alla fall… säger jag.
- Jane, förklara! Vad gör killen i din säng? Han var ju för fan inte här i går kväll! Eller vet du inte hr han hamnade där? Säger han sammanbitet.
- Killen här är Justin, som du träffade för någon dag sedan. Kommer du ihåg det? Och han är här för att det inte fanns något hotellrum.
- Justin killen gick ju i din skola! Han behöver väl inget hotellrum om han bor här i närheten? Eller har jag missat något? säger pappa upprört och det ser ut som om han håller på att koka över - Det blir bara värre om du ljuger för mig!
- Jag ljuger inte! Snälla gå ut nu! Säger jag för jag ser på Justin hur otroligt obekväm han känner sig.
- Okej! Men du och jag ska snacka sen! Säger han och smäller igen dörren efter sig. Både jag och Justin andas ut.
- Förlåt, mummlar jag för jag känner mig så himmla dum.
- Nej, det är lungt. Men jag måste gå nu tror jag.
Så fort jag har sagt hej då till Justin så ropar pappa på mig och vill att jag ska komma.
- Vem är killen? frågar han.
- Justin!
- Justin vem?! säger han och försöker hålla sig lugn.
- En kille. Pappa jag vill inte prata om det... säger jag. För jag vill inte berätta för honom att det är Justin Bieber, tonårsstjärnan.
- Jane, gör inte så här. Vi måste kunna prata med varandra om saker.
- Oj, vad klockan är mycket. Jag kommer att bli sen till skolan om jag inte går nu, säger jag och ignorerar pappa.
LÄS!
Nu är jag väl tillbaka antar jag? :P Men förbered er inte på någon bra uppdatering! Har så sjuktmycket att göra just nu. Jag kommer inte uppdatera varje dag , men när jag gör det så kommer ni få extra långa...
My wish del 17 -
- There's gonna be one less lonely girl, I'm gonna put you first, I'll show you what you're worth, if you let me inside your world there’s gonna be one less lonely girl, sjunger han och jag blir helt varm i kroppen. Han går runt pallen och då och då så smekar han min kind. Men jag fattar inte varför han gör det här? Han har ju Selena.
När låten är slut går han fram till mig och precis innan våra läppar möts vänder jag på huvudet så han kysser min kind istället.
- Va? Vad gjorde jag för fel? frågar han förvånat.
- Du har Selena och gå runt att kyssa mig känns inte rätt. Jag tycker inte det är rättvist mot henne! säger jag och kollar i hans ögon.
- Nej du har rätt, jag ska prata med henne. Hon förtjänar någon bättre! håller han med och kysser mig. Jag känner hur lyckoruset sprider sig i min kropp och jag vill bara skrika av lycka. Jag besvarar kyssen och den blir mer och mer intensiv.
- Finns det bättre än dig? frågar jag när vi avslutar kyssen.
- Hmm, nej jag tror inte det, skojar han och jag skrattar lite lätt.
- Jag är hungrig, gnäller jag och min mage kurrar högt.
- Ojdå! Det måste vi göra något åt, säger han och tar min hand sedan går vi ut till bilen och åker hem till mig.
Vi lagar mat till pappa och Sara också för det börjar närma sig middagstid. Efter middagen måste Justin åka tillbaka till hotellet och fixa några saker inför konserten han ska ha imorgon så jag bestämmer mig för att ringa Sofie och berätta om det som har hänt dem senaste dagarna. Det går fram tre signaler innan hon svarar.
- Hallå? säger hennes välbekanta röst.
- Sofie! Du kan aldrig gissa vad som har hänt! börjar jag ivrigt.
- Nehe, säg då! säger hon nyfiket och jag berättar om allt. Om förlåt-sms:et han skickade för två dagar sen, om att vi träffades dagen efter, att han hämtade mig idag i skolan, att han sjöng för mig, kyssen, ja, jag berättar allt.
- Seriöst? Wow... Jag är så glad för din skull! säger hon chockat.
- Mm, svarar jag drömmande.
- Du jag måste gå nu, men det var roligt att höra! Puss.
- Mm, puss, säger jag och lägger på. Jag går ner till pappa och Sara som sitter och tittar på någon film.
- Vem är den där Justin? frågar pappa efter ett tag.
- En kille... säger jag och låtsas vara inne i filmen.
- Från skolan? fortsätter han.
- Mm, mumlar jag och hoppas han håller tyst.
- Okej, du kan väl ta hem honom någon mer gång så kan vi få lära känna honom lite bättre? frågar han och jag blir väldigt förvånad över att han vill att jag ska ta hem honom igen.
- När började du bli intresserad över vem jag tar hem? frågar jag.
- Jag måste ju veta vilka du umgås med! säger han och försöker låta intreserad.
- Juste ja, så är det ju, mumlar jag. Vi tittar klart på filmen och sedan går vi alla och lägger oss och jag sommnar direkt.
Jag vaknar av att min mobil ringer och jag trycker på svara.
- Hallå? säger jag trött.
- Hej, väckte jag dig? säger Justin.
- Aa, men det är ingen fara, försäkrar jag.
- Jo, jag har snackat med Selena och hon är ledsen och besviken, men det är bättre nu, tror jag... Men det finns inget ledigt hotellrum så jag har ingenstans att sova under natten. Skulle jag typ kunna komma över? Om det är okej såklart!
- Okej, öhm, visst du kan komma, gäspar jag.
- Toppen! Men jag stör inte eller så då?
- Nej då!
- Okej, jag kommer, säger han och vi lägger på.
Förlåt för dålig uppdatering.
My wish del 16 -
- Vet hon om att du är här? frågar jag oroligt.
- Nej, jag sa att jag skulle på möte. Du behöver inte oroa dig, försäkrar han.
- Okej, nickar jag - Kom vi går upp, säger jag och drar upp honom till mitt rum.
- Ska jag inte hälsa på dina föräldrar? Det känns ju inte så trevligt att bara kliva på i ditt hus.
- Det har du redan gjort, Sara är inget att hälsa på och föresten är vi inte trevliga i min familj, skojar jag.
Justin är hos oss hela dagen och vi hade faktiskt riktigt roligt.
- Jag måste gå nu, säger han när dagen närmar sig mot sitt slut.
- Okej, det var roligt att du kom! säger jag och följer honom till dörren.
- Det var roligt att jag fick komma, ler han och jag smälter som smör.
- Du är alltid välkommen! säger jag, för det är han faktiskt. Jag vill alltid ha honom i min närhet.
- Så imorgon också? frågar han.
- Ja visst. Men jag har skola då, suckar jag.
- Jag hämtar dig! säger han och han ser väldigt nöjd ut över sin idé.
- Öhm, sure, säger jag förvånat.
- Bra, men nu måste jag stcka. See you! säger han och skyndar sig ut till sin bil. Jag står kvar i hallen och tittar efter bilen tills den inte längre går att se.
Den dagen går jag och lägger mig tidigt för att jag ska få spendera tid med Justin igen.
Nästa morgon vaknar jag av att jag får ett sms av Sofie. Godmorgon sömntuta! Bussen går om tio minuter! Står det och jag flyger upp från sängen. Jag tar på ett par byxor som ligger längst upp i garderoben sedan en vanlig tröja som ligger på golvet. Jag sminkar mig lite fort med mascaran och sätter upp håret i en slarvig tofs.
Vid busstationen står Sofie och väntar och jag ser bussen lite längre bort.
- Att det ska vara så svårt att ställa klockan! flinar hon när vi har sitter på bussen.
- Jag ställer den men den ringer aldrig! förklarar jag.
- Juste så är det ju, flinar hon.
- Japp, så är det, instämmer jag
Skolan segar sig verkligen fram och jag kollar på klockan var femte minut. Men tillslut så ringer det ut och jag trycker ner alla saker i väskan och slänger den över axeln.
På parkeringen ser jag en svart bil med tonade rutor och jag anar att det är Justins så jag går fram till den och öppnar dörren.
- Hej! säger Justin glatt så fort jag öppnar dörren.
- Hej, svarar jag - Jag bor åt andra hållet, säger jag när jag märker att Justin kör åt fel håll.
- Jag vet, men vi ska inte hem till dig.
- Vart ska vi? frågar jag nyfiket.
- Du ska få se, ler han.
- Framme, säger han när vi stannar utan för en stor byggnad. Jag följer efter Justin in genom några dörrar, genom några korridorer, vi svänger höger, vi svänger vänster och när vi är framme ser jag en enorm scen och massor med sittplatser.
- Kom! säger han och drar med mig upp på scenen.
- Wow, det är verkligen mäktigt! säger jag och tittar ut över alla platser som finns.
- Jo, det är coolt, svara han och ställer sig bredvid mig - Jag vet! säger han och springer iväg. När han kommer tillbaka har han med sig en pall.
- Sätt dig här, säger han och pekar på pallen.
- Okej, svarar jag och sätter mig på den. Han börjar sjunga någon låt som jag aldrig har hört, jag brukar inte lyssna på honom direkt, men det blir det ändring på! Han sjunger ju fantiskt.
- There's gonna be one less lonely girl, I'm gonna put you first, I'll show you what you're worth, if you let me inside your world there’s gonna be one less lonely girl, sjunger han och jag blir helt varm i kroppen. Han går runt pallen och då och då så smekar han min kind. Men jag fattar inte varför han gör det här? Han har ju Selena.
När låten är slut går han fram till mig och precis innan våra läppar möts vänder jag på huvudet så han kysser min kind istället.
- Va? Vad gjorde jag för fel? frågar han förvånat.
Jag har suttit och skrivit jättelänge men den blir aldrig lång. Men jag hoppas det räcker. Det kommer antagligen en till senare idag.
My wish del 15 -
När vi ska lämmna köpcentret ser jag Justin och Selena stå och kyssa varandra och jag har lust att bara gå fram och slå till honom.
- Kom nu Jane, säger Sofie som om hon kan läsa mina tankar. Jag ser hur Justin slänger en blick åt vårt håll, jag vet inte om han ser mig men han avslutar kyssen iallafall.
(Förlåt för random bild!)
Justins perspektiv.
Jag såg på Jane hur förbannad hon var och jag förstår henne.
På hotellet tar jag upp min mobil och skickar iväg ett sms till henne. Förlåt. Det finns inte så mycket mer att säga.
Janes perspektiv.
När jag får Justins sms håller jag på att koka över, kan han inte mer än ett förlåt?! Är du seriös Justin?! Ett förlåt via sms!! Jag tror inte på sånt. Svarar jag honom och hoppas att han får ännu mer skuldkännslor. Skulle du svara om jag ringde då? Svarar han snabbt. Vet inte, testa... Skriver jag, för jag vet faktiskt inte om jag skulle svara. Mobilen börjar ringa och jag tvekar in i sista sekunden sedan trycker jag på svara.
- Mm, svarar jag bara.
-Jag trodde inte du skulle svara! säger han lättat.
- Inte jag heller.
- Jag är ledsen över att jag kysste dig, börjar han försiktigt.
- Jaha, säger jag drygt.
- Eller nej, det är jag nog inte, rättar han sig - Du var det bästa med New York resan! Och jag saknar dig... Tror du vi kan vi vara vänner? frågar han.
- Ehh, Justin vi känner knappt varandra... säger jag.
- Nej, jag vet. Men vi har en vecka på oss att göra det.
- Så du menar att du ska dissa Selena för att lära känna en tjej som du har kysst två gånger? frågar jag och jag hör hur han suckar.
- Vet du hur svårt det här är? frågar han.
- Nej, jag tror inte det, svarar jag.
- Jag gillar dig Jane, säger han uppriktigt.
- Är hon inte där? frågar jag oroligt.
- Vem då? Aha, nej inte just nu.
- Vi kan ses imorgon om du vill, säger jag för jag tycker lite synd om honom.
- Okej, bra! Vart någonstans?
- Hemma hos mig, säger jag bestämmt för jag vill inte dra massa uppmärksamhet runt omkring oss.
- Perfekt! Jag måste gå nu. Ha det så bra, säger han. Innan han lägger på hör jag honom säga hej älskilng till Selena. Jag lägger på och slänger mig utmattad på sängen, sedan sommnar jag snabbt där efter.
Nästa morgon vaknar jag med panik, jag ska ju träffa Justin idag! Jag rotar fram ett par shorts och en t-shirt med ett tryck på sedan rusar jag in i duschen.
En timma senare ringer det på dörren och pappa hinner öppna före mig.
- Hej, är Jane hemma? frågar Justin och jag skyndar mig till hallen.
- Ja, det är hon, vänta lite, säger pappa och vänder sig om - Jane! Aha, där är du. Grabben här ville träffa dig.
- "Grabben" heter Justin! säger jag och ger pappa en blick. Jag tror inte han ser att det är Justin Bieber, vilket kanske är tur för han skulle bli arg över någon anledning och sen skulle vi börja bråka, som vi alltid gör.
- Okej. Tjena Justin! hälsar pappa och går in i köket.
- Hej, säger jag och ger honom en snabb kram.
- Hej, ler han och besvarar kramen.
- Vet hon om att du är här? frågar jag oroligt.
- Nej, jag sa att jag skulle på möte. Du behöver inte oroa dig, försäkrar han.
- Okej, nickar jag - Kom vi går upp, säger jag och drar upp honom till mitt rum.
- Ska jag inte hälsa på dina föräldrar? Det känns ju inte så trevligt att bara kliva på i ditt hus.
- Det har du redan gjort, Sara är inget att hälsa på och föresten är vi inte trevliga i min familj, skojar jag.
Egentligen så skulle det ju kommentarerna vara från olika IP-adresser men eftersom jag är så ortoligt snäll så får ni den här!!
Nu vill jag ha fortfarande 4 kommentarer MEN från olika IP-adresser! För jag vet att ni klarar det! ;)
My wish del 14 -
- Vad blir det? frågar jag när vi sätter oss runt bordet och Sara lyfter på grytlocken.
- Fisk, svarar hon kort och jag grimaserar åt hennes bitchighet och fisken. Jag hatar fisk!
- Okej, svarar jag lika kort.
- Du behöver fisk! säger Sara när jag sitter och pillar i mig riset istället.
- Och varför då? frågar jag.
- Man blir smart, skämtar pappa och Sara skrattar.
- Så ni sitter och säger att jag är osmart? frågar jag irriterat.
- Nej inte alls! skrattar pappa och jag reser mig upp.
- Tack för maten, säger jag och går upp till mitt rum istället.
Några dagar senare.
Justin hade sms:at mig några gånger men jag hade aldrig svarat, jag vet inte varför men det känns bara som om det är bäst att inte träffas.
Idag ska jag åka och shoppa med Sofie, hon ska på bröllop och behöver en klänning.
- Jane! Sofie är här! ropar pappa från nerevåningen.
- Jag kommer, ropar jag tillbaka och tar min väska sedan går jag ner.
- Hej Jane! säger hon glatt när jag kommer ner.
- Heej! säger jag och ger henne en kram.
Vi går runt i affärerna i flera timmar utan hitta något och vi är nära på att ge upp.
- Jag orkar inte mer! gnäller jag.
- Vi tar en fika, kom här! säger hon och släpar med mig in på ett café. - Sätt dig här så går jag och köper något, säger hon och visar mig ett bord.
- Okej, säger jag och gör som hon säger. Hon kommer tillbaka med två kaffe latte.
- Här! säger hon och räcker mig den ena.
- Tack, säger jag och börja dricka lite i hopp om att jag snart ska bli piggare.
- Jane, vänd dig inte om! säger Sofie och tittar ner för att dölja ansiktet. Men såklart ska jag vända mig om och se vad jag inte ska se. Och vem ser jag där? Jo, ingen mindre än Justin...och Selena... Jag tittar snabbt bort, precis som Sofie men det är försent för Justin har sett mig.
- Hej Jane! säger han glatt överraskatt över att se mig på ett café långt ifrån där vi träffades för första gången.
- Hej! säger jag och försöker le men det blir bara en grimars. Han går fram och kramar mig och jag ser hur Selena står och granskar mig. Hon harklar sig när hon tycker vi kramats för länge.
- Det här är Selena, säger han och presenterar henne.
- Justins flickvän, tillägger hon och jag får en klump i magen. Jag tar några djupa andetag och jag kan se hur Justin tittar oroligt på mig.
- Hej Selena, säger jag och sträcker fram handen - Jag heter Jane.
- Hej Jane, säger hon och tar min hand. Sofie sitter tyst på sin plats och jag önskar jag var henne just nu.
- Hur är det med dig? frågar Justin och han ser ganska besvärad ut.
- Det är bara bra. Själv då?
- Jo, det är bra, säger han.
- Jane, vi måste skynda oss nu, vi börjar få lite bråttom, ljuger Sofie och Justin och Selea kollar på henne som om dem inte har märkt henne innan.
- Ja, oj, det har vi, håller jag med för jag vill bara bort från Justin just nu.
- Hej då! säger vi två i mun på varandra och skyndar oss därifrån. Jag andas ut och vi återgår till sökandet av Sofies klänning.
När vi ska lämmna köpcentret ser jag Justin och Selena stå och kyssa varandra och jag har lust att bara gå fram och slå till honom.
- Kom nu Jane, säger Sofie som om hon kan läsa mina tankar. Jag ser hur Justin slänger en blick åt vårt håll, jag vet inte om han ser mig men han avslutar kyssen iallafall.
Sorry om jag hoppar lite mycket i tiden... Men annars blir det inte så roligt för då kommer det aldrig hända något. Men nu är det färdig hoppat för ett tag :)
Btw, gillar ni bloggen så sprid gärna vidare! :D
FÅR JAG 4 KOMMENTARER SÅ FÅR NI 15 IDAG OCKSÅ!!!
My wish del 13 -
Jag ser henne stå och prata med hennes manager. Hon har inte sett mig än så jag smyger upp bakom henne och lägger mina armar runt hennes midja.
- Justin! säger hon glatt och vänder sig om och ger mig en kyss.
- Hej shawty, jag har saknat dig! ler jag men det känns inte rätt när jag säger 'shawty', inte som alla andra gånger.
- Jag har saknat dig också, säger hon och kysser mig igen.
Janes perspektiv.
Jag vaknar av att väckarklockan ringer och jag sträcker på armen för att stänga av den. Idag är det skola, så jag kan inte ligga kvar i sängen och slummra om, som jag gärna skulle gjort. Det har gått två veckor sedan vi var i New York och nu går det ryckten om Justin kommer till Florida.
Jag tar på mig ett par slitna jeans och en gul hoodie med något tryck på. Egentligen orkar jag inte bry mig om vad jag har på mig idag, det är ju liksom bara skolan.
Nere vid köksbordet sitter pappa och läser tidningen sammtidigt som han äter frukost. Han lyfter inte äns blicken från tidningen eller anstränger sig att säga 'godmorgon'. Så jag låter också bli, han förtjänar ju inte mer uppmärksamhet än vad jag gör. Jag tar fram en skål, flingor och mjölk sedan sätter jag mig på stolen mittemot pappa. Det plingar till i min mobil, det är antagligen från Sofie som väcker mig för säkerhetsskull eftersom jag alltid försover mig. Jag tar upp den och på displayen står det Justin. Först slår mitt hjärta några extra slag och sen är det som om det stannar, jag har inte tänkt på honom så mycket, okej nu sitter jag och ljuger för mig själv! Jag har tänkt på honom varje dag, det är ju svårt att undankomma... Jag trycker på 'visa-knappen' och läser sms:et. Hej Jane! Allt bra? Kommer till Florida nästa vecka, vi kanske kan träffas? /Justin. Jag vet inte vad jag ska svara. Vill jag verkligen träffa honom? Nej, det vill jag inte. Nu sitter jag och ljuger för mig själv igen. Det är väl klart jag vill träffa honom! Jag struntar i att svara så länge och fortsätter att göra mig iordning.
Skolan var tråkig som vanligt och det hände ingenting alls.
Jag ligger i soffan och zappar runt mellan kanalerna när det plingar till i min mobil. Jag kollar på displayen och det är ett sms från Justin, igen... Kommer till Florida nästa vecka, vi kanske kan träffas? :) Står det bara nu. Jag vet fortfarande inte vad jag ska svara men jag kan ju bara inte ignorera honom hela tiden. Kanske. Skriver jag tillbaka, jag vill ju inte ge honom eller mig för höga förväntningar i onödan. Jag får snabbt ett svar, vilket jag tycker är ganska onödigt. Vad svarar man på ett 'kanske'? Jag tar det som ett ja... Jag struntar i att svara och fortsätter att kolla på TV:n ett tag till.
Jag vaknar av att pappa står och petar på mig.
- Du kan ju inte sova nu! säger han och jag förstår att jag måste ha sommnat.
- Jag råkade, förklarar jag och sträcker på mig.
- Jaja, det är mat nu, säger han och går till köket och jag följer efter.
- Vad blir det? frågar jag när vi sätter oss runt bordet och Sara lyfter på grytlocken.
- Fisk, svarar hon kort och jag grimaserar åt hennes bitchighet och fisken. Jag hatar fisk!
- Okej, svarar jag lika kort.
- Du behöver fisk! säger Sara när jag sitter och pillar i mig riset istället.
- Och varför då? frågar jag.
- Man blir smart, skämtar pappa och Sara skrattar.
- Så ni sitter och säger att jag är osmart? frågar jag irriterat.
- Nej inte alls! skrattar pappa och jag reser mig upp.
- Tack för maten, säger jag och går upp till mitt rum istället.
Skrev den här inatt när jag inte kunde sova, så den är inte så bra, höhö :P
My wish del 12 -
- Hej det är Charlie, hör jag pappas välbekanta röst säga.
- Hej pappa, det är jag. Kan du komma och hämta mig på flygplatsen? frågar jag.
- Kan du inte ta dig hem med Sofie? undrar han.
- Hon har redan åkt, svarar jag kort.
- Ta en taxi, du får pengar när du kommer hem!
- Pappa! Snälla? Vad gör du som är såå mycket viktigare än mig? frågar jag surt.
- Okej, jag kommer, suckar han och jag hör hur han går ut till bilen sedan avslutas samtalet.
I bilen var stämmningen spänd mellan mig och pappa. Han var inte speciellt intresserad om vad jag hade gjort eller vad som hade hänt.
Bilen svänger upp på vår uppfart och pappa parkerar utanför garageporten.
- Tack för skjutsen, säger jag innan vi kliver ut ur bilen.
- Mm, mummlar pappa och smäller igen bildörren.
När jag kommer innanför dörren känner jag hemmalukten, den som man bara känner när man har varit borta ett tag. Jag sparkar av mig skorna i en hög sedan tar jag min väska och går upp till mitt rum. Det första jag gör är att slänga mig på sängen sedan startar jag datan för det brukar vara massor med saker man missar när man inte har tillgång till någon.
Jag loggar in på facebook först för att kolla runt lite först men ser jag att Sofie är innloggad så jag skyndar mig att skriva: Sofie! Läs klart, logga inte inte ut eller något sånt! LÄS! Jag läste tidningen och blev jättesur över vad han gjorde och sen tog jag ut min ilska på dig och jag ÅNGRAR det djupt! Du är den sista jag vill förlora och speciellt efter en sån toppen vecka! Jag är verkligen ledsen...♥ Jag sitter och hoppas på att hon ska läsa det. Jag sitter och stirrar på skärmen ett ganska långt tag innan jag ser att hon har börjat svara. Jag anade att du gjorde det och jag förstår om du är ledsen, det skulle jag också vara. Men jag vill att du ska veta att jag finns för dig! Svarar hon och jag suckar ut av lättnad. Jo, jag vet och det är jag väldigt tacksam för! För utan dig hade det inte funnits någon mening med allt! För jag vet ju att hon finns där för mig, det har hon alltid gjort! Love you..! Skriver hon bara till svar men jag är glad för att vi löst det nu. Hon är bara för bäst.
Jag kan inte låta bli att inte kolla in Justins facebook och twitter men det hade inte hänt något. Han var väl för upptagen med Selena... Jag känner hur mina ögonlock blir tyngre och jag knappt kan hålla mig vaken längre så jag bestämmer mig för att gå och lägga mig.
Justins perspektiv.
Idag skulle jag träffa Selena, jag har verkligen saknat henne.
- Ska du inte ta med dig Kenny? frågar mamma oroligt en sista gång.
- Nej, jag klarar mig! säger jag irriterat och går ut till bilen sedan kör jag till studion där Selena är och spelar in en ny låt.
Jag ser henne stå och prata med hennes manager. Hon har inte sett mig än så jag smyger upp bakom henne och lägger mina armar runt hennes midja.
- Justin! säger hon glatt och vänder sig om och ger mig en kyss.
- Hej shawty, jag har saknat dig! ler jag men det känns inte rätt när jag säger 'shawty', inte som alla andra gånger.
- Jag har saknat dig också, säger hon och kysser mig igen.
KOMMENTERA!! :)
