Precis när jag ska gå ut så går jag in i någon.
- Oj, förlåt! säger jag snabbt och kollar upp. Jag ser att det är killen från hissen och jag känner hur mina kinder blir röda.

- Nej det är mitt fel, jag skulle sett mig för! ler han och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
- Ehh, nej...svarar jag dumt. 
- Så ni hittade till rummet tillslut? frågar han.
- Hehe, aa, jo, det gjorde vi, jag känner hur fel allting blir och jag vill bara springa där ifrån.
- Så, bra. Uhm, du jag måste dra men vi ses väl, jag bor där bort, säger han och pekar på en dörr längre bort. 
- Aa, det gör vi nog, svarar jag och känner hur felt allt blir, så pinsamt.

- Ey, du förresten, vad heter du? ropar killen när vi sagt hej då och när jag står i hissen och dörrarna ska stängas.
 - Jane! ropar jag tillbaka.
- Det var trevligt att träffa dig Jane! ler han och precis när jag ska fråga om hans namn stängs dörrarna och hissen åker neråt.

Hotellet hade en pool, ett spelrum och massa annat skoj. Vi måste hammnat på värsta lyxhotellet. Vi lär nog iallafall inte bli utråkade.

- Hittade du något intressant? frågar Sofie när jag kommer in i rummet igen och sliter blicken från sin mobil.
- Dem har pool, svarar jag och lägger mig brevid henne i dubbelsängen.
- Bara? frågar hon ointresserat.
- Nej, dem hade andra saker också, svarar jag frånvarande,  jag kan inte sluta tänka på killen, som jag inte har någon aning om vad hans namn var men som jag konstigt nog känner igen.
- Andra saker som killar? flinar hon.
- Mm, svarar jag utan att tänka mig för. Sofie skrattar.
- Berätta.
- Va? Vadå? Nej, det finns inget att berätta! säger jag och förstår vad jag har sagt.
- Försök inte! Vad heter han?
- Men det är inget! protesterar jag.
- Du ger mig inget val! säger hon och börjar kittla mig. - Ger du dig?
- Gå...oc..h..D..Ö! skrattar jag fram.
- Ger du dig? envisas hon och fortsätter att kittla mig.
- Aldrig! skriker jag och kipar efter luft. - Okej, okej! Jag ger mig!
- Bra! Vad heter han? ler hon stolt.
- Jag vet inte vad han heter... Men det är killen från hissen, svarar jag och drömmer mig bort i hans bruna ögon.
- Du är omöjlig! stönar hon uppgivet och återgår till sin mobil.

Men jag kan väl inte hjälp att man drunknar i hans ögon, att hans leende bländar mig något oerhört, att hans röst känns trygg. Det är väl inget jag kan göra åt saken?