MAMAMAMAMA om Oupsi...:
hur har du gjort din header ??? :D

Svar: Det är inte jag som har gjort den, kan faktiskt inte gör headers. Men det var en tjej som hjälpte mig, www.niicolez.blogg.se .

Jag går ner till köket där pappa och Sara står och lagar middag med radion på. I början lägger jag inte märka till vad dem pratar om men sen spättsar jag öronen riktigt noga! Är det Justin och pratar dem om mig?! Jag tror mitt hjärta stannar i någon sekund.

- Jag tror dem flesta har sett bilderna på dig och en tjej. Vem är tjejen?
- Det är en gamal vän, svarar Justin och jag tycker att det gick väl lätt. Nu tror alla att jag är hans vän, bara. Men jag har fel.
- Vi har också sett bilder på eran romantiska middag, säger radio killen och jag tycker bara han är jobbig.
- En vanlig middag, rättar Justin.
- Okej, vi lämnar det ämnet nu. Men vi ska få reda på sanningen, säger radio killen och jag hör att han flinar.
- Den vet ni redan, säger Justin och han är verkligen envis.

Jag går snabbt fram till radion och stänger av den. Även om det vsr färdig pratat om mig så ville jag inte lyssna.
- Snälla Jane, kan du sätta på igen? frågar pappa.
- Men ni lyssnar ju inte äns, svarar jag.
- Den lättar upp stämmningen.
- Aha, okej, säger jag och går fram och trycker på den igen.

Nästa morgon vaknar jag somvanligt försent och får skynda mig med att göra mig klar. Jag springer runt i huset som en idiot och letar efter min väska.
- Pappa! Var är min väska? ropar jag.
- Jag vet inte, svarar han.
- Jag städade igår så den ligger i garderoben i hallen, säger Sara och ler falskt mot mig.
- Okej, hej då! ropar jag och springer till busstationen.

På bussen sitter redan Sofie, Josefin, Oliver och en annan kille som jag inte vet vem det är. Jag tror han går en klass över oss.
- Hej Jane, säger Sofie och jag sätter mig bredvid dem.
- Hej, säger jag anfått.
- Tja, säger Oliver och ler mot mig och jag kan inte låta bli att le tillbaka.

Första lektionen är matte, yippie! Jag suckar och sätter mig tungt på min plats. Alla tal bara flyter ihop och jag kan verkligen inte koncentrera mig. Jag känner att något träffar mitt huvud och när jag vänder mig om så ser jag en lapp ligga på golvet. Jag tar upp den och vecklar ut den. Kan du idag? Står det på den och jag förstår att det är Oliver för han sitter och kollar på mig hela tiden. Eftersom jag är så dålig på att kasta så nickar jag bara till honom och han gör en tumme upp. Resten av lektionen är lika plågsam. Borde jag inte vänja mig vid att Justin inte är här? Eller varför är allt så svårt?

Efter skolan tar jag och Oliver bussen hem till honom.
- Vi måste sticka innan morsan kommer hem, säger han när vi kliver innanför dörren.
- Okej, säger jag och tar av mig mina ytterkläder. Det jag kommer iåg från Olivers hus är att det alltid var väl städat och att hans mamma alltid var på honom med att städa hans rum. Men nu är allting ändrat. Allting ligger huller om buller i hela huset.
- Du får ursäkta röran, säger Oliver ursäktande.
- Det är lungt, försäkrar jag.

Vi pratar en stund om allt som har hänt dem seaste åren och såklart kommer vi in på hur Olivers pappa dog.
- Han klagade aldrig över att det var för mycket eller för stessigt utan han var alltid glad. Men en dag så bara han tog sitt liv. Mamma blev först förkrossad och gjorde ingenting på flera månader. Men sen så började hon dricka mer och mer som tröst, så nu, varje kväll kommer hon hem full och jag måste ta hand om henne. Jag orkar inte, säger han och lutar huvudet mot väggen. Jag lägger försiktigt min hand på hans knä.
- Jag vet inte vad jag ska säga, jag vill så gärna hjälpa dig. Säg bara vad jag ska göra, säger jag.
- Tack Jane, jag uppskatar det! Verkligen, ler han och lägger sitt huvud på min axel. Jag tror han behövde få ur sig det där. Det finns nog ingen han har kunnat prata med.
- Du, ska vi spela X-box? flinar jag. 
- Visst, säger han och startar ett spel. Förr spelade vi alltid X-box.
- Vad spelar vi? frågar jag. - Och hur gör man? frågar jag förbryllat när jag har tryckt på alla knappar, men han bara skrattar åt mig.
- Vi spelar cod och så här gör du, säger han och sätter sina armar runt mig för att kunna styra med kontrollen.
- Så jag ska skjuta dem?
- Precis!

- Vi måste dra nu, säger Oliver när vi har spelat klart.
- Vart ska vi? frågar jag.
- Jag har basket, men du ska väl hem antar jag.
- Om jag får följer jag gärna med! säger jag. För det gör jag faktiskt, när jag är med Oliver tänker jag inte på Justin.

- Alla hatar mig, suckar jag uppivet och en tår letar sig ut.
- Nej, nej! Gumman ingen hatar dig! säger han snabbt.
- Jo, pappa, Sara och din fans, snyftar jag.
- Mina fans? frågar han.
- Ja. Jag har fått hat mejl, ganska många och det har bara gått några veckor.
- Kommer du ihåg vad jag sa innnan jag åkte? frågar han och visst kommer jag ihåg.
- Att vi kommer fixa det här tillsammans, svarar jag på hans fråga - Men nu är vi inte tillsammans, tillägger jag.
- Men vi har varandra! påminner han mig. Vi pratar i nåstan en timma sen kommer pappa in i mutt rum och ber mig avsluta sammtalet för nu vill han prata.

- Jane, jag förstår inte vad Sara har gjort? frågar han och sätter sig på sängen bredvid mig. Jag vet inte heller vad hon har gjort, vi har aldrig liksom kommit överräns och nu har det bara blivit värre och värre.
- Du kan prata med mig! säger han men jag litar inte på hans ord.
- Jag vet inte, svarar jag på båda frågorna.
- Vad vet du inte? Vad kan jag göra för dig så att du åtminstonde kan prata med Sara utan att börja skrika?
- Du tycker allt är mitt fel, tycker du inte? frågar jag och jag får återigen en klump i halsen och tårar som bränner i ögonen. Jag ser på pappa att han tänker säga något i stil med "nej, självklart inte. Men Sara vet ialla fall hur man uppför sig." Men han ändrar sig snabbt när han ser att jag håller på att börja gråta.
- Jane, snälla berätta! Vad är det? frågar han och lägger sin arm runt mig. Jag lutar försiktigt huvudet mot hans axel och låter tårarna rinna. Hur mycket kan man gråta egentligen? Jag grät ju nyss när jag pratade med Justin.
- Jag saknar Justin, säger jag bara.
- Ja, jag vet. Men det är något mer, jag känner dig! säger han och försöker få ur mig något med sammtidigt som han strycker mig över ryggen.

 - Vet du hur många gånger vi har suttit så här? frågar pappa och jag ler åt alla minnen. En gång sprang jag hem från skolan när jag inte ville vara med på idrotten men min lärare tvingade mig. En annan gång när Sara kom in i bilden, precis i början och jag inte fick det godiset jag ville av henne.
- Många, svarar jag och torkar tårarna med tröjarmen.
- Och då pratade vi om vad som hade hänt, men inte nu.
- Man växer ur saker, precis som det här. Även om man inte vill, säger jag och krånglar mig ur pappas grepp. Han tar bort armen från mina axlar och tittar på mig en stund tills han säger:
- Jag vill att du pratar med Sara! Hon skulle må så mycket bättre.
- Pappa, gnäller jag.
- För mig, snälla, det kan du väl göra?
- Okej, suckar jag.

Sara sitter i soffan och zappar mellan kanalerna, när hon ser mig så slutar hon zappa runt. Hon kollar på mig med en ovälkommen blick men jag försöker ignorera den. Jag försöker sammla mig och komma på något att säga.
- Ähm... Jag hatar dig inte, men jag gillar dig inte speciellt mycket heller, säger jag och hennes blick blir lite mjukare.
- Okej, vad bra, säger hon och ger TV:n uppmärksamhet istället för att bry sig om mig.
- Visst är det, mummlar jag tyst för mig själv och går upp till mitt rum igen. Pappa sitter kvar på min säng.

- Vad sa hon? frågar han nyfiket.
- "Okej, vad bra", immiterar jag henne.
- Och vad sa du då? frågar han.
- Typ, "jag hatar dig inte, men jag gillar dig inte speciellt mycket heller".
- Bra, då är vi ett steg på vägen! ler han och reser sig upp. Innan han går ut ger han mig en kram, jag känner pappa lukten som jag inte har känt på väldigt länge. Jag vet inte om jag kan hålla med om att vi är en bit på vägen, men pappa verkar ju må bättre av det så jag får väl hoppas på att han har rätt.

Justins perspektiv:
Dagarna rullar på som vanligt, jag pratar med Jane så ofta jag kan men det är svårt eftersom jag inte har så mycket tid som jag önskar jag hade.

- Justin, är du klar? Vi måste åka iväg till intevjuen, ropar mamma. Jag suckar och kollar mig snabbt i spegeln innan jag lämmnar hotellrummet.

- Idag har vi Justin Bieber här i studion! säger radion gubben och alla andra som sitter i rummet börjar jubla.
- Välkommen, säger en annan.
- Tack! säger jag och ler mot dem. I början ställer dem bara roliga frågor, typ om min film, vilka länder jag besöker och sånt. Men sen kommer ju såklart den frågan jag inte vill att dem ska fråga.
- Jag tror dem flesta har sett bilderna på dig och en tjej, konstaterar han och jag nickar - Vem är tjejen? frågar han sedan när jag inte säger något.
- Det är en gamal vän, säger jag och hoppas på att dem ska lämna ämnet. Men självklart inte.

Janes perspektiv:

Jag går ner till köket där pappa och Sara står och lagar middag med radion på. I början lägger jag inte märka till vad dem pratar om men sen spättsar jag öronen riktigt noga! Är det Justin och pratar dem om mig?! Jag tror mitt hjärta stannar i någon sekund.

Vid lunchen sätter jag och Sofie oss bredvid några från våran klass för det finns inga andra platser.
- Hej kan vi sätta oss här? frågar Sofie glatt. 
- Ja, självklart! svarar Josefin och jag och Sofie slår oss ner. Vi pratar lite tills det kommer några killar och avbryter, dem börjar prata med Josefin och dem andra om någonting sedan hämtar dem också ett par stolar och sätter sig runt bordet. Bredvid mig sätter sig Olivier. En väldigt söt och snäll killen som jag var tillsammans med första året här i skolan.
- Hej Jane, hur är det med dig? frågar han glatt och ler mot mig.

Jag vill inte erkänna det men jag smälter en smula när han ler mot mig, vilket jag alltid har gjort.
- Jo, det är bra. Själv då? svarar jag och kan inte låta bli att le tillbaka.
- Det rullar på, svarar han och hans leénde försvinner.
- Skönt att höra, säger jag bara för jag vill inte dra upp det runt bordet när alla sitter och lyssnar.
- Pappa dog förra året och nu är allt bara kaos, mamma dricker sig full nästan varje kväll, säger han ledsett även om jag inte frågade. Han verkar inte bry sig om att vi inte är ensama.
- Nej, jag är så ledsen! säger jag med medkänsla och läger atomatiskt min hand på hans axel som tröst.
- Äsch, livet går vidare, fejkskrattar han och det märks att han vill byta samtals ämne. Det verkar heller inte som om det är lungt, utan som om det är väldigt jobbigt för honom just nu.
- Om du har tid någon gång i veckan så kanske vi kan ta en fika eller något sånt? frågar jag och försöker lätta upp stämmningen.
- Absolut, jag har basket men vi hinner innan det, säger han och ler.

Jag åker samma buss som Sofie och "matbords gänget" hem, fast jag går av först.
Det är bara Sara som är hemma när jag kommer hem, vilket inte är konstigt eftersom pappa jobbar.

- Jane, kan vi prata lite? ropar Sara när jag kliver innan för dörren.
- Visst mamma, mummlar jag samtidigt som jag himmlar med ögonen.
- Sluta med det där! säger hon strängt - Jag förstår inte vad jag har gjort som förtjänar det här beteéndet? Tänk om mitt barn blir som du, vad ska jag ta mig till då? Tänk om du är så här mot mitt barn? Det är ju ännu värre!
- Vad har jag gjort för att förtjäna dig?! Och tänk om du är så är mot ditt barn, det vore hemskt! Men varför skulle du behandla oss olika? säger jag drygt och går och rotar i kylskåpet efter något att äta.
- Jag har inte gjort något! säger Sara och sätter ansiktet i händerna.
- Säg inte att du också gråter?! säger jag irriterat. Vad är det med dem här vuxna jag bor med? Är dem äns vuxna? Det verkar inte så...
- Jo, jag gråter, snyftar hon och det låter så roligt att jag nästan inte kan hålla mig för skratt - HAR DU NÅGOT PROBLEM MED DET?! skriker hon argt samtidigt som tårarna rinner nerför hennes kinder. Precis då kommer pappa hem, såklart, och han skyndar sig in i köket där Sara sitter och gråter.
- Vad har hänt? frågar han oroligt och försöker få henne på bättre humör.
- Jane..hatar..mig, det spelar...ingen roll..vad..ja..g..än gör! snyftar hon hysteriskt.
- Jane! säger pappa - Upp på ditt rum! ryter pappa och pekar mot trappan. Jag står som fast frusen och kollar på Sara där hon sitter på stolen och gråter. Är hon seriös?
- Vad sa jag nyss?! Upp på ditt rum! ryter han och går mot mig, när han kommer till mig så tar han ett fast grepp om min arm, det gör nästan ont. Sedan släpar han mig uppför trappan.
- Jag vill att du stannar här, säger han strängt och stänger dörren efter mig sedan skyndar han sig ner till Sara igen. Om jag skulle börja gråta, skulle han bry sig lika mycket då? En som bryr sig är Justin, jag tar upp min mobil och slår in hans nummer.

- Hallå? säger en nyvaken röst.
- Hej, det är ja, säger jag tyst - Väckte jag dig? frågar jag.
- Hej älskling! Ja, det gjorde du men det är lungt! Hur är det med dig? frågar han.
- Jag saknar dig, svarar jag och känner att jag får en klump i halsen.
- Jag saknar dig också! Är det inget annat? frågar han som om han visste varför jag ringde, eller så hör han det bara på min röst.
- Alla hatar mig, suckar jag uppivet och en tår letar sig ut.
- Nej, nej! Gumman ingen hatar dig! säger han snabbt.
- Jo, pappa, Sara och din fans, snyftar jag.
- Mina fans? frågar han.
- Ja. Jag har fått hat mejl, ganska många och det har bara gått några veckor.
- Kommer du ihåg vad jag sa innnan jag åkte? frågar han och visst kommer jag ihåg.
- Att vi kommer fixa det här tillsammans, svarar jag på hans fråga - Men nu är vi inte tillsammans, tillägger jag.
- Men vi har varandra! påminner han mig. Vi pratar i nåstan en timma sen kommer pappa in i mutt rum och ber mig avsluta sammtalet för nu vill han prata.

- Gråt inte, säger Justin och smeker mitt hår.
- Jag kan inte låta bli, snyfftar jag och jag känner mig väldigt larvig sammtidigt som jag inte orkar bry mig.
- Schh, viskar han och kysser min panna - Vi kommer fixa det här, påminner han mig.
- Mm, mummlar jag till svars och hoppas att han har rätt, att vi kommer fixa det här!

Några timmar senare sitter jag på mitt rum ihop krupen i min säng. Pappa och jag har inte pratat med varandra sen igår, inte Sara för den delen heller. Det är för mycket som händer just nu så jag kan inte ta in allt. Jag vet hur jag ska klara mig tills jag ser Justin igen och dessutom vet vi inte när nästa gång blir för att han åker ju runt i världen lite då och då sen ska han ha konserter också. Jag suckar tungt och sjunker djupare ner i madrassen sammtidigt som jag lutar huvudet mot väggen.

Det knackar på dörren och jag rycker till.
- Kan jag komma in? frågar en välbikant röst, Sofie.
- Aa, svarar jag och dörren öppnas och in kommer som sagt Sofie.
- Jane! Jag har inte hört eller varken sett dig på flera dagar! utbrister hon och ger mig en lång kram.
- Nej, jag har varit lite upptagen, svarar jag avvaktande.
- Jo, jag vet. Vet ni att ni var med i tidningen? frågar hon och jag nickar.
- Tack, jag vet det och påminn mig helst inte.
- Nu vill jag att du berättar, säger hon och sätter sig brevid mig i sängen när hon hör att det är något som är fel. Jag börjar berätta lite och till en början går det ganska bra att prata om det men sen börjar jag gråta för att jag fortfarnde inte förstår hur jag kommer klara mig utan Justin på väldigt länge. Sen börjar jag berätta om pappa och Sara och då börjar jag gråta ännu mer. Sofie sitter tyst och lyssnar hela tiden och jag är glad att hon kom över för jag behöver verkligen prata av mig.

- Jag måste gå nu, men ring mig om du vill prata! Annars ses vi imorgon, säger Sofie när dagen närmar sig sitt slut.
- Tack för att du lyssnade, säger jag och kramar henne.
- Det är klart att jag lyssnar! Ta hand om dig, säger hon och går ut, jag är så glad som har Sofie för hon får mig alltid att må lite bättre.

När Sofie har gått vet jag inte vad jag ska göra, så jag går upp till mitt rum och sätter mig vid datan. Det första jag gör är att gå in på mejlen. Jag och mamma brukar ha mejlkontakt då och då eftersom hon bor i Frankrike. Till min förvåning är min inkorg full, vilket den aldrig har varit. Jag trycker upp det första men trycker ner det lika fort. Lämna Justin ifred din hora, han är min! Står det på mejlet. Du som jag är trycker jag upp alla andra också som om jag förväntar mig några posetiva ord, fast det finns såklart inga. Men svar från mamma har jag ialla fall fått. Hej gumman! Allt bra i Florida? Soligt anatar jag. Här är det okej väder, lite kallt. Men det blir bättre till sommaren sen. Jag hoppas att du kommer då? Vi saknar dig! Puss. Mammas mejl får mig på andra tankar och jag svarar fort. Hej mamma! Jag saknar er också! Här i Florida är det soligt men längar tills jag kommer till Frankrike! Det är faktiskt inte så lång kvar! Hälsa alla! Skriver jag och trycker på send knappen. Hela mammas släkt bor i Frankrike och mina syskon, jag vet inte varför jag blev det ända barnet som skulle bo med pappa och Sara i Florida.

En vecka senare.

Det ända jag har gjort dem senaste dagarna är att tänka på Justin. Min lärare blev riktigt irriterad på mig här om dagen när jag inte deltog på hans lektion. Han sa att jag var för mycket i min egen värld, men saken är den att i min värld är bättre än verkligheten för i min värld är jag med Justin hela tiden.

- Jane! ropar Mr. Goodwill. Jag rycker till och han suckar irriterat - Hur många gånger ska jag be dig att sluta dagdrömma?!
-Ähm, förlåt, svarar jag och han återgår till lektionen. Under lektionens gång kämpar jag med att hänga med och jag är ganska nöjd för jag lyckas ändå rättså bra.

Vid lunchen sätter jag och Sofie oss bredvid några från våran klass för det finns inga andra platser.
- Hej kan vi sätta oss här? frågar Sofie glatt. 
- Ja, självklart! svarar Josefin och jag och Sofie slår oss ner. Vi pratar lite tills det kommer några killar och avbryter, dem börjar prata med Josefin och dem andra om någonting sedan hämtar dem också ett par stolar och sätter sig runt bordet. Bredvid mig sätter sig Olivier. En väldigt söt och snäll killen som jag var tillsammans med första året här i skolan.
- Hej Jane, hur är det med dig? frågar han glatt och ler mot mig.

- Godmorgon shawty, säger han och strycker undan en hårslinga som har hammnat i mitt ansikte.
- Godmorgon! Har du sovit gott? frågar jag och sätter mig upp i sängen.
- Såklart, du var ju här, säger han och sätter sig också upp.
- Hahah, aww! Gå och gör iordning dig nu! Ditt plan går snart, säger jag och skicka iväg honom till toan.
- Nää, jag vill inte! säger han och immiterar en treåring.
- Jo, iväg med dig, skrattar jag.
- Okej, säger han men innan han försvinner ger han mig en lång kyss.

Jag sommnade med kläderna på igår så jag har inte så mycket att fixa, jag sätter bara upp håret i en tofs sen är jag klar. Justin har lite kläder utsprida så jag bestämmer mig för att plocka ihop dem och lägga dem i hans väska.

Jag rycker till när ett par armar kramar om mig bakifrån.
- Skrämde jag dig? frågar Justin och nafsar mig i nacken.
- Lite, svarar jag och ryser till - Jag har packat dina saker, fortsätter jag.
- Du behövde inte, jag kan ta hand om dem, säger han och snurrar runt mig så att våra ansikten bara är några centimeter ifrån varandra. Jag kommer verkligen sakna honom! Kommer äns ett lång distans förhållande funka? Tänker jag för mig själv. Och hur ska vi göra med tidningen och alla rykten som kommer spridas?
- Justin hur ska vi göra med allt? frågar jag när jag inte kan besvara dem frågorna själv. 
- Vi kommer fixa det här tillsammans! svarar han efter ett tag.
- Jo men dina fans och alla intervjuer då? Dem kommer ju fråga om oss! säger jag oroligt.
- Jag hittar på något, jag lovar att jag inte kommer säga något förrän du vill och känner dig redo, säger han och kysser mig. 

Det knackar på dörren efter 20 minuter och Justin går och öppnar.
- Jag hoppas väskorna är packade för vi ska åka nu, hör jag Scooter säga från hallen.
- Ja, dem är packade kan du typ ge mig 5 minuter? frågar Justin.
- 5 minuter, kom ihåg det! säger han och Justin stänger dörren efter honom och kommer tillbaka till mig, han drar mig tätt intill sin kropp och kramar om mig hårt. Jag besvarar kramen och känner hur tårarna bränner i ögonen och jag kan verkligen inte hålla tillbaka dem.
- Gråt inte, säger Justin och smeker mitt hår.
- Jag kan inte låta bli, snyfftar jag och jag känner mig väldigt larvig sammtidigt som jag inte orkar bry mig.
- Schh, viskar han och kysser min panna - Vi kommer fixa det här, påminner han mig.
- Mm, mummlar jag till svars och hoppas att han har rätt, att vi kommer fixa det här!

- Det är bra, eller nej det är det inte. Vi är i tidningen! svarar jag.
- Vadå sa du? Vad står det? frågar han oroligt. 
- Det står som rubrik, Justin otrogen, citerar jag - Sen är det några bilder på oss från igår.
- Fan! Okej, det är ingen fara, säger han men jag tror han säger det för att lugna sig själv.
- Skäms du? frågar jag lite försktigt.
- Nej, nej, nej! Det är klart jag inte gör! försäkrar han men jag tror på något sätt honom inte.
- Okej, säger jag avvaktande.
- Jane, jag lovar! Har du lust att komma över. Jag åker ju imorgonbitti, säger han ledsett.
- Ja, jag kommer. Puss.
- Puss! Jag byter om lite snabbt sedan går jag ut till bilen och kör till Justins hotell.

Vill bara att ni ska veta att det inte kommer vara så bra uppdatering idag heller, kommer antagligen upp en del senare men snart ska jag åka iväg och se Never say never! :D

Och statistiken har höjst dem senaste dagarna!! Tack så jättemycket! 

Vi hörs sen!

Bieberlove!♥ 

Vid köksbordet sitter pappa som vanligt och läser tidningen.
- Jane, jag vill prata om din kära lyckstolpe, säger han och klappar på stolen brevid honom. Jag sätter mig ner med en suck. Han sträcker över tidningen till mig och när jag ser sidan vet jag inte vad jag ska ta mig till.
- Förklara... kräver pappa.

Jag sitter och stirrar på tidningsbladet som innehåller en bild på mig och Justin från igår på resturangen, på stranden och när vi försöker ta oss till bilen. JUSTIN ORTROGEN?! Står det med ståra bokstäver som rubrik.
- Förklara, påminner pappa.
- Ähm.. Det finns inget att säga, svarar jag osäkert.
- Är det sant? frågar han strängt - Det som står här!
- Mm, mummlar jag.
- Är du tillsammans med Justin Bieber?! ryter han.
- Pappa ta det lungt, säger jag med hopp om att lunga ner honom.
- NEJ! ANAR DU HUR MYCKET UPPMÄRKSAMHET DET HÄR KOMMER FÅ? TROR DU VI ORKAR MED DET NU NÄR SARA ÄR GRAVID? ATT DU JÄMT SKA VARA SÅ EGOISTISK! skriker han.
- Vänta lite nu! Är Sara gravid?! säger jag förbannat. För nu skulle pappa glömma bort mig helt. All hans tid skulle gå till den nya familjemedlemmen och Sara, eller som om den redan inte gjorde det?
- Jaa! Hon är gravid! Tänk nu, med all uppmärksamhet kommer hon inte få den vila hon behöver! Börja bete dig som du borde du är ju trotts allt snart 17!
- SÅ DU TYCKER JAG ÄR EGOISTISK?! JA, MEN DU DÅ? LIGEGR MED SARA SÅ HON BLIR GRAVID! HAR DU TÄNKT PÅ HUR JAG VILL HA DET NÅGON GÅNG? JAG KAN IALLA FALL BERÄTTA ATT JAG INTE VILL HA NÅGON JÄVLA UNGE SOM SKRIKER DYGNET RUNT! skriker jag upprört, både över att han kallar mig egoistisk och att jag ska bli storasyster.
- Jag trodde du ville det, jag trodde du skulle bli glad. Min önskan var att du att Sara kanske skulle komma närmare varandra istället för att ge varandra mördarblickar. Jag vill bara att du ska var glad, säger han sårat och sjunker ihop på stolen med ansiktet i händerna. Gråter han? frågar jag mig själv.
- Pappa, det var inte meningen att det skulle såra, säger jag men känner mig inte alls ledsen över att han börjar gråta.
- Gå, svarar han som en treåring. Jag suckar och går upp på mitt rum. Jag kommer på att Justin säkert har sätt tidningen så jag tar upp mobilen och slår in hans nummer.
Det går fram två signaler innan han svarar.

- Aa, det är Justin, säger han.
- Hej Justin det är jag.
- Hej älskling, hur mår du idag? frågar han snabbt.
- Det är bra, eller nej det är det inte. Vi är i tidningen! svarar jag.
- Vadå sa du? Vad står det? frågar han oroligt. 
- Det står som rubrik, Justin otrogen, citerar jag - Sen är det några bilder på oss från igår.
- Fan! Okej, det är ingen fara, säger han men jag tror han säger det för att lugna sig själv.

- Skäms du? frågar jag lite försktigt.

- Nej, nej, nej! Det är klart jag inte gör! försäkrar han men jag tror på något sätt honom inte.

- Okej, säger jag avvaktande.

- Jane, jag lovar! Har du lust att komma över. Jag åker ju imorgonbitti, säger han ledsett.

- Ja, jag kommer. Puss.

- Puss!

Det kommer mer snart! Har lite saker jag måste ta tag i först...

Och varför jag inte uppdaterade igår var för att jag såg NEVER SAY NEVER på galapremiären! :D Min kompis frågade om jag vill följa med för hennes mamma jobbade med något sånt? Men hur som helst den var galet bra! Jag längtar ihjäl tills imorgon för då får jag se den igen :)

Men del 22 kommer snart, lovar!